Jag tror jag hade en panikångestattack igår. Anledningen till att jag skriver tror är för att jag aldrig har varit med om det tidigare. Hela den här ångestbiten är rätt ny för mig därav att jag nämner det en del just nu. Att ha ångest är ju relativt vanligt och det har man ju haft. Men aldrig såhär grovt. Och att nu inse att man med allra största säkerhet fick en panikångestattack gör mig rätt skakis. Jag blir nästan förbannad. Vad är detta? Försvinn och kom aldrig tillbaka. Låt mig få vara ledsen, besviken och känna att det är tungt. Men låt bli resten, det som fick mig att sitta på en bänk och krampaktigt hålla fast mig i armstödet.
Det tog ett par timmar innan jag förstod vad som hade hänt. När jag kom hem la jag mig i mitt mörka sovrum och började gå igenom händelseförloppet. Det var på min promenad hem från Lilla Essingen till Fridhemsplan igår det hände. Jag stod vid ett övergångsställe och kollade ut på gatan, ni vet som man gör utan att egentligen titta på något. Min blick fastnade på en tjej som kom cyklandes mitt på gatan mot korsningen, hon hade ingen hjälm och cyklade rätt fort på en fixie med ena handen på bockstyret och andra vid ansiktet där hon höll på att läsa/skriva/titta på något i sin mobil. Bakom henne körde bussen och höll på att svänga vänster när hon utan att titta och svänger samtidigt som en bil kommer från andra hållet. Jag kommer på mig själv att stelna till och hålla andan. Jag stelnade till så hårt att jag idag har ont. Bilen såg tjejen och saktade ner samtidigt som bussen körde förbi. Ingenting hände och allt förflöt som vanligt. Förutom jag. Jag ”vaknade till” på en parkbänk där jag satt och med skenande hjärta, flämtande andetag, frossa och stickningar i ansikte och armar. Jag tittade ner på min mobil och försökte rationellt sortera tankarna. Men det gick inte. Så jag satt där tills jag slutligen reste på mig och gick hem, som jag knappt minns att jag gjorde. Minns inte ens vilken väg jag tog om jag ska vara ärlig.
Ska jag reagera så här varje gång jag ser en idiot i trafiken? Det kommer jag inte klara. Tänk så sitter jag själv på en cykel? Vad händer då?
Idag mår jag bättre. Jag roar mig att reta upp Håkan fans på insta-stories och ladda inför helgen. Men gårdagen skakade till mig lite. Men det är okej, jag vet ju att det kan komma efterslängar likt dessa. Ska fortsätta googla Håkan memes nu, tack för du lyssnade, det känns bra att skriva av sig. Kram
