Det har gått ett år idag. Ett år sedan jag låg där blodig på asfalten, med blod rinnandes ur min mun och där jag gurglande skrek rakt ut medan dödsångesten rev i min kropp. Ett år sedan min syn försvann för ett par timmar och jag inte vågade dra med tungan längs mina framtänder för rädslan över att känna en icke existerande tandrad. Ett år sedan min näsa knäcktes på flertal ställen och mitt ansikte fick lappas ihop med fler stygn jag någonsin hade kunnat tro var möjligt i ett ansikte. Ett år sedan ett par månaders minnesförlust och förvirring. Ett år sedan förtvivlan. Ett år sedan en början på en tid med, rädsla, smärtande kropp och en ständig påminnelse ”du var så nära att inte få fortsätta leva”.
Det har gått ett år och det kommer gå många år.
Det har gått ett år idag. Ett år av insikter och mod att möta rädslor. Ett år som har ifrågasatte livet jag levde och hur jag levde det. Ett år med perspektiv. Ett år av att springa över mållinjen på IRONMAN Kalmar bara fyra veckor efter att ha tagit mina första stapplande steg på sjukhuset. Ett år av fuck off. Ett år av ångest varvat med lycka.
Det har gått ett år och det kommer gå många år.
Jag har lärt mig att våga prata om det som gör ont. Det som skrämmer mig och att aldrig någonsin känna mig som en börda för att jag känner på ett visst sätt. Att fråga mig själv vad jag vill göra och faktiskt göra det. Vi människor fungerar på olika sätt och våra känslor och uppfattning av livet är specifik för oss. Jag sa detta när jag för några veckor sedan fick en kommentar om att det är farligt att älta trauman. Jag tittade på personen länge. Betraktade. Tog in uppfattningen om mig. Ältar jag? Är jag en självömkande person? frågade jag snabbt mig själv. Funderade och satte stopp för mina egna skenande tankar.
Jag bearbetar och rör mig framåt. Det är inte att älta.
Jag tittade på personen med en skarp blick och sa med en stadig röst ”farligt för vem? Jag ser ingen här som har farit illa av att tillåta sig själv att faktiskt känna. Känna stort, starkt och ljudligt.”
Det har gått ett år och det kommer gå många år tills vad som hände är en flik i mitt liv. Precis som allt annat som har hänt. En flik som jag kan välja att gå tillbaka, men som jag, med allt annat bland mina långsamt bleknande flikar, finns där som en styrka och påminnelse – om att det var nära även denna gången, men jag är ju jag och jag fortsätter ta stora tuggor av livet i en enda riktning.
