Vad som skulle blivit en lugn dag efter lunch, då jag brukar träna, äta frukost och sedan jobba undan fram till lunch, blev istället en eftermiddag av ett kliande obehag och lätt irritation. Istället för att i lugn och ro ligga ute på bryggan med min bok (dit jag har förpassats då alla solstolar som vanligt var upptagna av icke befintliga gäster som paxat hela poolområdet) satt jag istället och läste mail efter mail i en slinga som rad efter rad sög musten ur min kommande bok. Det råder ingen tvekan om att det just nu finns stora meningsskiljaktigheter mellan fotograf, förläggare, formgivare. Bilder som beskurits fel, omslag som ändrats och en stor envishet, allt inlindat i en stress för tryck-datum och en stundande sommar. Och mitt i allt satt jag, med dunkande hjärta och trött blick, på den lilla bryggan i ovanför ett turkost hav som tycktes vilja lugna mig för varje reflektion som speglades i mina solglasögon. Det hela slutade med att jag svarade, cc:ade in samtliga, och bad alla att bestämt backa och att inte under några omständigheter börja slakta bilderna genom att beskära dem så att de skulle ”passa in” för så har man ”alltid gjort”. Ordväxling. Mail som skjuts från höger och vänster. Egon, stolthet och en vilja att göra rätt. Vilket i grunden är bra. Så mycket känslor. Jag förstår det, jag har skrivit boken. Det blir därför just nu extra känsligt för mig. För någonstans är detta mer än ett namn på baksidan eller ett ”tack till” på sista sidan. Detta är hela mitt jag.
Det finns så mycket man inte vet om processen om att skriva en bok. Så mycket det inte talas om.
Jag har aldrig förväntat mig att det skulle vara lätt, men jag har inte heller trott att det skulle vara så oklart, in i det sista. Men det är så man lär sig och jag vill aldrig få det ogjort, tvärtom. Jag tänker redan på nästa.
Det kommer blir bra, passion är viktigt. Därför kommer det bli bra.
