Post-speaker blues syndrome

Sitter på tåget och äter en delicatoboll. Det är mörkt utanför fönstret och tåget kränger fram och tillbaka. Jag tänker att det är lika svajjigt som wifit och trycker hårt på uppdatera ytterligare en gång medan jag stirrar på skärmen. Responsen är obefintlig. Jag suckar, öppnar meddelandet från L och läser. ”..Inte alls, post-speaker blues…

Sitter på tåget och äter en delicatoboll. Det är mörkt utanför fönstret och tåget kränger fram och tillbaka. Jag tänker att det är lika svajjigt som wifit och trycker hårt på uppdatera ytterligare en gång medan jag stirrar på skärmen. Responsen är obefintlig. Jag suckar, öppnar meddelandet från L och läser.

”..Inte alls, post-speaker blues syndrome liksom, inte konstigt när det är något du har laddat inför och haft en stor anspänning över. Men vet du? Du är otroligt inspirerande..”

Jag läser hela smset ytterligare en gång och blundar. Känner mig dränerad. Tom. Ledsen på något sätt.

Jag smsade med L och berättade att jag kände mig låg och dränerad efter föreläsningen. Något som jag ifrågasatte och kände mig irriterad över. Ytterligare en känsla att hantera suckade jag för mig själv och sa åt mig själv att rycka upp mig. Det hade gått bra, jag hade levererat och nu var jag på väg hemåt igen. Jag hade inget att vara nere över. Men jag antar att det är som han skrev, att det mitt post-speaker blues som härjade i kroppen. För ska sanningen fram, trots otaliga kommentarer de senaste åren om att jag är cool och trygg på scen så råder det ett inferno av känslor inom mig. Jag hyperventilerar innan, har sån pass hjärtklappning natten innan att jag vaknar upp med ömt bröst och så pass höga tvivel på mig själv att jag seriöst funderar över mitt val av yrke.

Varför tackar jag då ja till dessa uppdrag?

Just därför.

För jag måste komma över dessa känslor och jag måste våga utsätta mig för situationer där jag inte känner att jag helt har kontroll.

Det är som jag sa i panelen efteråt när vi pratade om mod att för mig handlar det om att vara öppen och ödmjuk inför det faktum att jag inte vet eller kan allt. Och att jag heller inte har rätt alltid. Vilket leder till att jag ibland måste tänka om och lära mig mer om just det specifika ämnet. Det är mod för mig. Viljan att vara där framme och ändå köra på trots att man inte har koll på precis alla delarna.

Tack Umeå för en fin vistelse.

Nu är jag mer än redo för att komma hem och djupdyka i böckerna ett par dagar.

Dela detta inlägg

Share Button

Du kanske också gillar…

Håll dig uppdaterad med våra senaste inlägg.

Facebook
Instagram
LinkedIn
Youtube