Jag har snart gått halva min utbildning på The Academy och snart även passerat halva steg 3. Det har varit 5 intensiva dagar i skolan och vi har avhandlat ämnen som har fångat mitt intresse lite mer än jag trodde de skulle göra. Jag låter förvånad, och det är jag, för jag trodde verkligen träningsdelen skulle intressera mig mest vilket den gör, missförstå mig rätt, men intresset för kost och samtalscoachning fick sig ett rejält uppsving. Vilket passar väldigt bra då jag under steg 4 kommer läsa mer djupgående om bland annat kostlära, idrottsnutrition och näringsvärden i vårt dagliga intag. Jag kommer även få praktisera min kunskap genom att jobba med olika cases och uppgifter tagna från verkliga livet. Och förhoppningsvis kommer jag efter detta steget och godkänd examination vara Lic. Kostrådgivare.
Vilket behövs. För ska jag vara helt ärlig så blir jag förvånad över många människors okunskap när det kommer till kost. Och då menar jag människor som jobbar med hälsa och öppet ger råd utan belägg eller bakgrundshistorik. Som förespråkar dieter som stjälper snarare än hjälper. Jag och Kristina Andersson som är en av lärarna på The Academy pratade en del om detta och jag tyckte hon gick igenom de olika dieterna på ett väldigt klargörande och enkelt sätt. Jag insåg även att vi tänker relativt lika kring kosthållning och att vi framförallt delar åsikt om att det spelar egentligen ingen roll vilken diet man följer – alla mynnar ut i en och samma åtgärd vilket är kalori/energi restriktion. Kärt barn har många namn brukar man säga och ja, i detta fallet stämmer det verkligen. Framförallt när man kan tjäna pengar på det.
Jag är så jädra less på att mer eller mindre dagligen få höra kommentarer om att man borde äta si eller så. Eller förvåningen när jag säger att jag äter precis allt. Men framförallt kan jag inte låta bli att fascineras över upprördheten när jag säger att jag är av åsikten att intolerans som ex gluten och laktos till stor del beror på oss själva. Att vi själva har skapat en folksjukdom och ett hinder i våra liv. Notera att jag skriver/säger till stor del. Vilket inte betyder ”alla”. Men, jo – det är extremt många som slänger med diagnoser som de inte har.
Jag förundras hur vi kan landa på månen, köra bil, forska på de mest avancerade sjukdomarna och bygga höghus. Men när det kommer till kosten, så är många av oss helt oförmögna att tänka logiskt. Rationellt. Sunt. Vi lever i en värld där länder befinner sig i kris, där svält är ett dagligt förekommande problem. Och på ett sätt är det som att vi utvecklar samma problematik här, men med en annan källa. Vilket borde vara en väckarklocka för många av oss, men framförallt sjukvården och skolan. Det går inte längre att avfärda att det är en ”tonårsgrej” att ha någon form av ätstörning. Inte när denna ”tonårsgrejen” förstör liv, tar liv men även förvandlas till en ett vuxet problem som i många fall förs över igen på barn. Inte när vi släpar i kommunikationen, när media pumpar ut en förvrängd bild på hur det ska vara. När normer, ideal skapas och får oss att ständigt jaga något många av oss inte kan definiera. Något som sällan gör oss lyckliga.
Vi säger oss vilja leva länge, vara starka, välja hälsan. Vi klappar oss på bröstet och stoltserar med att vi är ett medvetet land. Att vi minsann är ett föredöme. Men är det inte lite skevt att viljan att leva länge, vara frisk och upprätthålla en sund approach kantas av förbud, ångest och i många fall svält? Vi ler lyckligt på våra semesterbilder bara för att få yrsel några minuter senare för att vi reser oss för hastigt. Vi är trötta, undernärda och övertränade.
Men vi är hälsosamma.
Det är det vi intalar oss när vi ursäktande säger att man minsann ska ”unna sig” och tar en liten tugga på kanelbullen. Det är det vi intalas oss när vi ursäktar vår matlåda som innehåller pasta med ”barnen önskade mat igår”. Det är det vi intalar oss när vi ställer oss en kvart längre på crosstrainern för man vet att svärmor bjuder på kaka och man helst inte vill säga nej då man älskar den kakan men ångesten kräver en åtgärd. För det är så man gör.
För vi är hälsosamma.
Ursäkta, men vi är långt ifrån hälsosamma. Och ju mer jag fördjupar mig i näringsläran, ju mer studier jag läser och mer diskussioner jag har i klassen, med lärarna så inser jag hur långt ifrån vi är att vara där vi utger oss att vara. Jag tittar mig omkring i branschen jag verkar i, på mina träningskollegor, personer som tävlar i samma grenar som mig och på människor i min omgivning.
Jag synar dem lika mycket som jag synar mig själv.
