”Det här med att vara bitter. Jag har också väldigt lätt till att bli bitter. Men vanligtvis kanske det sitter i några dagar, max. Dock har det sen i höstas varit bakslag på bakslag på bakslag i mitt liv. Vi pratar inga små bakslag. Det innefattar veckor av vad som skulle visa sig (efter ambulans och akuten) vara en felmedicinering, förlossningsdepression, pappa blev sjuk, pappa hade cancer, cancern var obotlig, pappa dog inom loppet av två månader. Plus en del annat jobbmässigt som stressar och hela mammaledigheten har bara gått åt helvete (jag skriver inte snyggt nu, jag skriver ur hjärtat). Och jag är SÅ J Ä V L A bitter på allt och alla. Som är lyckliga som jag inte tycker förtjänar det (du är inte en av dem, blir genuint på bättre humör av att följa dig). Men bitter på många i min omgivning. Hur hanterar man det? Hur fan gör man? ”
Jag väljer att svara på denna kommentaren som jag fick under ett av mina inlägg förra veckan såhär då jag tycker det är en vettig och högst relevant kommentar. Jag kan relatera en del och känner igen mig att komma på mig själv att blir riktigt jävla bitter emellanåt. Kanske inte så mycket just nu då jag befinner mig på en bra plats i livet (förutom Corona som fuckar upp hela min jävla ekonomi) men förutom det så har jag inget att klaga på. Och jag väljer att fokusera på det positiva med att jobba betydligt mindre än vanligt. Jag tänkte på det senast förra veckan när jag sov till 08.00 för mitt första möte inte skulle börja fören 09:00 via Skype. Då skrattade jag bitterheten rakt upp i ansiktet och mumlade mumlade sedan för mig själv ”vem fan tackar nej till sovmorgon, ha ha ha”. Jag brukar annars gå upp så jag är färdigtränad till nio och redo att jobba. Men nu när jag har mindre jobb så sover jag mer, tränar mitt på dagen och tar det generellt mer piano.
Och visst känns det som att jag lite lever i förnekelse när jag går runt och intalar mig själv hur ”hääääärligt” det är att ha luft i kalendern. Speciellt när jag i skrivande stund skulle befinna mig på jobbresa nere i Europa med Friendcation och Apollo. Denna påtvingade ”försök se det positivt” feelingen kan ibland få mig att stanna upp och undra varför jag beter mig som en galen person och ge mig en liten liten släng av panik när jag inser att detta kan pågå x antal månader till. Men sen försöker jag påminna mig själv, att om jag kunde överleva förra hösten när livet var jävligt bittert så är detta en ren jävla walk in the park. Och det är väl mitt enda tips till dig.
Du är verkligen på botten nu. Sorry to say, men jag fattar att det inte är fett att leva just nu. Vältra dig i det. Gnäll. Var hur jävla bitter du vill. Men sätt ett slutdatum och när du vaknar det datumet så får det vara nog. Då är det slutgnällt och du får helt enkelt acceptera att livet körde över dig inte en, inte två, utan ett par gånger.
Och är det så att det blir outhärdligt med vissa av dessa personer i din omgivning när du mår som värst får du helt enkelt distansera dig. För det är inte deras fel (egentligen) och det vet du om innerst inne.
Det kommer bli lättare, du kommer må bättre och sen kommer det komma en dag då du kommer åka på en ny överkörning av livet – då kommer du skratta den rakt i ansiktet samtidigt som du säger ” men kom då, bara kom ”.
Stor kram på dig, hang in there!
