Godmorgon, eller ska jag säga god förmiddag?
Jag sitter i sängen och jobbar. Jag brukar göra det minst en gång i veckan, stanna kvar i pyjamas, äta frukost i sängen och knappra på datorn. Idag stod fakturering, uppsättning av träningspass inför träningsgruppen jag släpper på onsdag samt planering av Sommarklubben. Apropå det. Vilken fantastisk respons vi fick igår! Och att båda eventen blev fullbokade på mindre än 10 minuter tyder bara på att ni har saknat oss lika mycket som vi har er. För det har vi verkligen. Att planera event för Friendcation är något av det roligaste med vårt jobb och det är så otroligt roligt att få vara kreativ och skapa tillfällen där vi ses och genomför någon form av aktivitet ihop.
Och på grund av det stora intresset och den växande reservlistan i gruppen så tog vi idag beslutet om att utöka med fler events under maj. Så håll utkik under veckan för fler släpp. Det gäller att vara på alerten för platserna, som ni har sett, går åt fort.
En annan grej som jag hoppas kommer ha samma popularitet är mitt PTSG-koncept som släpper på onsdag. Det är är begränsat antal platser (under 10) och 8 tillfällen under en månad. Som ett bootcamp skulle man kunna säga. Jag ska testköra det redan på onsdag morgon när jag håller en frukostträning i samband med att jag släpper dem. Mer info kommer i veckan. Håll utkik på min IG.
Jag skrev på min IG i morse om att jag var i låg igår under långpasset. Ni är många som har hört av er och delat med er om samma känslor. Några av er skrev att ni hade fått kommentarer om att det är löjligt att vara ledsen/låg/besviken för att man inte får träffa sin familj på länge. Det är löjligt om inte annat. Att förlöjliga något en annan person känner. Värsta formen av härskarteknik. Be sådana personer att vara tysta. Säg bara ” Vet du, jag hade uppskattar om du inte delade med dig om vad du tycker till mig, för jag vill helt enkelt inte höra.”. Bara gör det. Du behöver inte sådan negativitet i ditt liv.
” Jag var rätt låg när vi började springa över bron till Johannesfred och vidare längs vattnet till Alvik. Tårarna brände och jag fokuserade på att inte toppandas för då skulle pulsen sticka och långpasset skulle bli allt annat än trevligt. Inte för att jag direkt var något trevligt sällskap nu ändå tänkte jag bistert där vi sprang steg för steg i det tysta. Jag sneglade på honom där han sprang jämsides och noterade hur lugn han var. Hur han hade fäst blicken lång borta någonstans och utan att röra en min följde han mina rörelser, vart jag svängde av, när jag ökade och framförallt när jag saktade ner. Som en skugga. En skugga som lät mig vara ledsen efter mitt samtal med mamma innan passet. Som inte ställde några frågor eller försökte lätta upp stämningen. Utan som lät mig vara tyst och bearbeta besvikelsen över att ännu en gång behöva flytta fram Skåneresan. Som lät mig vara låg för att saknaden efter mina föräldrar som befinner sig 70 mil bort tog över helt. Som förstod att 6 månader ifrån dem tog stora bitar av mitt hjärta. Så vi sprang tysta sida vid sida. Och efter en timme, där skogen växlar om till vatten igen, frågade han om han inte ska ta en löpbild på mig. Jag log, skrattade lite för mig själv och svarade ”självklart ska du det”. Han gjorde det inte för att lätta upp stämningen utan för att han väldigt gärna ville och visste jag skulle vilja det. Sen fortsättade vi. Sida vid sida. Skillnaden var bara att vi pratade den sista halvtimmen hem. Och det kändes lite lättare i hjärtat. ”
Jag saknar min familj. Jag saknar dem så det gör ont. Jag har inte träffat dem sedan december och nu när jag ännu en gång fick skjuta på min resa ner till Skåne så brast det lite för mig. Det brast för att jag helt enkelt inte vet när jag kommer få träffa dem igen. Det brast för att jag är här och de är där. Det brast för att jag är så jävla trött på denna situationen.
Men det är så det är. Vissa har det värre, vissa har det lättare. Igår var det min tur att ha det lite värre. Visst är jag fortfarande låg, men det är mer som molande värk i bröstet än huggen jag kände igår. Och den molande värken kan jag stå ut med. För jag vet att jag ställer in resan pga situationen just nu, och att jag gör något bra i samband med det.
Ska dricka upp mitt kaffe nu och därefter promenera bort till Reebok för att hämta lite kläder samt träna. Ha en fin dag hörrni, stay safe!
