Det är lustigt det där hur livet kan förändras på ett år. Hur relationer avslutas, förnyas och tillkommer. Hur ens egna mående märkbart har förändrats vilket man känner, för första gången på väldigt länge, väldigt tydligt.
För ett år sedan spenderade jag midsommar på Sandhamn. Det var en magisk helg på alla sätt. Jag älskar Sandhamn och människorna där. Skillnaden mellan i år och förra året var att jag då stod bakom en liten stuga och grät under kvällen för jag där och då visste att allt skulle förändras. Jag ser det så tydligt nu i efterhand. Hur jag visste men kanske någonstans inte valde att acceptera det helt. Man vill inte ge upp, trots att att man är ensam kvar om att kämpa.
Jag tror inte något är bestående i ens liv. Och jag tror inte heller man kan tvinga fram eller kvar något. För vem är du är kräva närvaro när du själv varje dag säger åt dig själv att aldrig nöja dig med något som inte får dig att helt må bra. Livet är flytande, man surfar snabbt, högt eller lågt. Och visst känns den förlamande sorgen av att lämna eller bli lämnad är vare sig det gäller vänskapsrelationer eller kärleksrelationer outhärdlig. Den river och sliter i ens inre. Vissa dagar så brutalt att man knappt kan ligga still för att ångesten är så vidrig.
Men lika förlamande som det är, lika euforisk och stark är lyckan när relationer fungerar och blommar ut på ett sätt som får hjärtat att slå dubbelslag.
Och jag kommer aldrig ångra en relation. Det ska man inte. Var sak har sin tidslinje. Vänskapsrelationer rider längs vågorna i ens liv och ibland kan man inte styra dess riktning medan vissa gånger så är det precis det ens uppgift är. Jag kan sakna vissa människor som har försvunnit ur mitt liv, men jag ångrar dem aldrig. Det vore fel mot dem, mot mig, mot oss.
Det är lite stormigare med kärlek.
Men när det blir fri sikt igen och man inser att själen är lugnare, så bytts gråten bakom det röda lilla huset ut mot att man sitter där lår mot lår, hand i en annan på en brygga och det det enda man hör är varandras andetag.
Och det enda man kan tänka på att är att göra det mesta utav det varje dag. Man älskar och hoppas att dimman aldrig tätnar igen.
