Det är intressant att läsa reaktionerna gällande gårdagens avsnitt. 99.9 procent är väldigt positiva och hejjar på. Men. Det finns alltid ett men. Den där lilla skara människor, som tyvärr är rätt stor när man höjer blicken och tänker tillbaka på alla de gånger en reaktion eller kommentar i det ”vanliga” livet har getts, som reagerar. Om vi tar gårdagen som ett exempel så visste jag att det skulle bli reaktioner. Om min ”bossighet”. Om sättet jag ”tar över” på. Om hur jag tar plats. Om mitt agerande. Ska jag vara helt ärlig så kände jag inget annat än stolthet när jag såg avsnittet. ”Rakt igenom du” sa min kille med värme. Jag skrattade högt och svarade honom att detta nog kommer bli den bästa porträtteringen av mig i programmet och att jag ska njuta av det då det inte alltid kommer vara så glatt sen.
Reaktioner är alltid välkommet och självklart kan man och ska man få tycka olika. Men behöver jag hålla med när det bakåtsträvas? Näh.
Jag gillade Deans kommentar om att det fanns en ny chef i läget och har inga problem alls att han kallade mig för bossy. Det som däremot fascinerar mig är hur andra kvinnor har uttryckt sig gällande det och hur vi fortfarande än idag har svårt för att en annan kvinna går in och gör det som män har gjort i alla år. Fast att vi varje dag pratar om att vi måste göra just det här.
Att en grupp snöflingor till män blev upprörda räknade jag med. Att jag har blivit kallad för en ”bossig slyna som borde *pip* på plats” förvånar mig inte. Det kommer komma mer av den typen av kommentarer.
Som jag sa på mina stories i morse så är detta inget försvarstal och inte heller en förklaring till hur jag är. Däremot hoppas jag och tror att detta får flera att våga ta ännu ett steg mot att våga ta plats och höja blicken. För det hade jag verkligen behövt när jag var yngre och fick höra att min integritet och framåtanda inte var lämplig. Att den skulle göra mig mindre omtyckt. Att vissa situationer och kommentarer helt enkelt bara är bättre att svälja. ”För Joanna, du vill väl inte vara framstå som bråkig?”
Som den gången på ett möte där jag besvarande en kommentar om att jag borde servera lite kaffe åt resterande (män) runt bordet med ”står det kaffeflicka på mitt cv?.” Eller den gången när en släkting förklarade för mig att det finns vissa saker tjejer inte kan göra och inte borde göra för framtidens skull. Vi måste tänka på vårt anseende. Eller den gången när ett x till mig sa att jag inte är en likeable person när jag exempelvis ifrågasätter i diskussioner. Sen vet jag att jag inte är gud bästa barn. Jag kan vara den där skenheliga kvinnan i vissa situationer och det är då jag kommer på mig själv och tänker, helvete. Nu får jag göra om och göra rätt.
För mig är detta inte att vara bråkig. Och det är när vi börjar sluta sätta dessa etiketter på oss kvinnor som förändring sker.
Detta är för oss alla som har mer att ge. För det har vi. Tro mig, vi har jävligt mycket mer att ge.
