Jag befinner mig i ett mellanläge. En del av mig tycker insta vs reality har gjort gott då många har fått en ögonöppnare att en kropp kan se ut på många olika sätt. Men en del av mig, en stor sådan, känner hur trenden skaver mer och mer inom mig. Jag märker hur man är snabb med att förklara att ”jag ser egentligen inte ut sådär” och betingar då reality-bilden automatiskt till den ”sämre”. Jag ser hur man förlöjligar sig själv, grimaserar och gör sig något ”fulare” på reality bilden. Det skämtas bort. Det ska vara lättsamt. Det är det som skaver hos mig. Varför gör vi så? Det blir så ängsligt. Som att vi distanserar oss från ”verkligheten” som vi tvingar fram för att minsann visa att vi också är äkta. Det blir inte äkta för mig. Jag vill se alla dessa bilder utan en förklaring hur man ”kan se ut” eller grimaser. Utan att belysa att nu är vi i vårt äkta jag. Och det gäller även bilder som vi klassar som ”snyggbilder”. Jag märker mer och mer att vi förklarar oss på dessa med. Fan, det vill inte jag göra. Inte heller lägga upp bilder där jag vrider på mig i orimliga vinklar för att visa att jag minsann också har brister. De syns när de syns. Men varför ska jag belysa dem? Det är som vi plockar ner oss själva direkt efter vi lyfter oss. På ett skevt sätt. Eller, det brukar bli mer och mer skevt. Hänger du med hur jag menar?
I dagens avsnitt av Afterworkoutpodden (lyssna här) pratar jag en del om detta. Bland annat att jag fick ett meddelande om att det var härligt att se att jag kunde springa i sporttopp fast att min mage rör på sig. Men va? Jag vill inte ha kommentarer om min kropp. Inte heller om att jag skulle vara modig för att jag gör något som är självklart för mig. Jag hade ingen tanke om min kropp själv när jag la upp videon, enbart på löpningen. Så varför ens diskutera den då?
Hur länge till ska det vara en trend att visa upp oss själva i olika skepnader för att pleasa alla? Jag skulle vilja se alla dessa ”reality” bilder utan grimaser, förlöjligande eller förklaringar. Klarar vi det tror vi?
