Vad gör man när man en timme in i sitt fem timmar långa cykelpass känner absolut ingen som helst lust att fortsätta? Stannar man, förklarar läget för sina vänner man cyklar med och sedan svänger av mot första bästa buss/pendeltåg? Eller gör man upp en plan med sig själv och använder allt sitt pannben åt att bygga upp sin mentala styrka just där och då?
Ni vet nog redan svaret.
Det var motvind, kallt och vår ursprungliga plan där vi skulle ta pendeln hemifrån till Sollentuna och utgå därifrån upp mot Uppsala för att slippa den tråkiga långsamma vägen ut från stan gick åt helvete på grund av elfel. Jag kände mig matt och långsam när vi passerade 2 mil och insåg att det var dags att göra en plan om denna turen skulle bli fullföljd. Jag var inte helnöjd med dagens påbörjade cykling om man säger så.
Det blåste så mycket att på vissa ställen kämpade vi oss fram på en raksträcka i 19km/h och kom inte fram,det var som att cykla i tjära. Ett jävla hån var det. Ett hån i exakt 90 km. De resterande 20km efter lunchen i Uppsala var oerhört mycket lättare och vi flög fram hela vägen i 34km/h (det var värt ALLT! Där snackar vi fulländad perfektion). Vi hade fått ny energi i form av pizza (även det en belöning från mitt belöningssystem) och kände oss oslagbara. Jag insåg även efter lunchen att jag hade ätit för lite på morgonen. Jag var nog inte beredd på den enorma utmaningen att cykla i motvind hela sträckan. Viktigt att reflektera över hur man mår och känner i kroppen när man pressar sig så pass hårt, och framförallt ta lärdom av det till nästa gång.
Hur gjorde jag då?
– Jag styckade upp turen på 3 delar där varje avklarad del innehöll en belöning. Det kunde vara en dadelbar, ett dryckesstopp eller en extra delicatoboll till ikväll.
– Vi beslöt oss att cykla belgisk klunga och var noga med att byta av varandra och signalera till varandra när vi började bli trötta.
– Jag bestämde mig för en hastighet som jag försökte hålla varje gång jag tappade flyttade jag fram min vätskepåfyllning (farten) till nästa avklarad 3km. Tävlingsinstinkten vaknade till liv av denna metod och det funkade ända fram tills jag blev kissnödig. Sen ville jag inte ens tänka på vatten.
– Jag fokuserade på vad som fanns runt omkring vilket mestadels bestod av hagar och hästar. Det gjorde det väldigt lätt att fantisera ihop hur mitt drömstall skulle se ut och jag ritade upp (som en liten The Sims -gård) stallet i mina tankar, placerade ut var hagarna skulle va, vilken trailer som skulle köpas in, om jag skulle gå på Prestige sadlar eller Equipe.. Ja ni fattar, hästnörden inom mig gick på helvarv och jag fantiserade detaljrikt om hur mitt hästliv skulle se ut. Det gjorde 2,5 backiga mil betydligt mycket lättare att genomföra.
– Jag visualiserade hur det skulle kännas att svänga in mot lunchrestaurangen, hur bra jag skulle må när jag satt ner och hur lätta de resterande milen skulle gå.
– Jag tänkte hela tiden framåt framåt framåt. Nästa kilometer, håll blicken stadigt framåt, försöka ligga ner så mycket så möjligt och slappna av i nacke och axlar.
Hur det kändes när vi satt på pendeln hem från Knivstad? EXAKT så jag hade visualiserat. Glada, höga på endorfiner satt vi och planerade nästa tur, och känsla som hade tyngt mig i början av passet var som bortblåst. Nu skrattade vi bara åt hur långsamma vi hade känt oss när vi kämpade oss fram mot väggen av vind.
110km landsvägscykling rakt in på milkontot tack vare pannben ,gott sällskap av Anna och Karin och en förmåga att se bortöver det som blockerar en just då.
Mindset, det vinner över alla muskler i världen.
