Benen rör sig metodiskt framåt, jag höjer blicken, sneglar åt sidan och svarar på något Emma säger och riktar sedan blicken framåt. Fötterna greppar efter en fast punkt i den hala asfalten och jag känner hur kroppen spänns, hur bålen jobbar för att upprätthålla balans och en hållning som underlättar mitt löpsteg och tar mig framåt, förbi isfläckarna och den sluttande asfalten. Vi passerar Nacka och svänger in på vägen mot Gustavsberg, det står 9.9 km på skylten och klockan visar redan 9.2 sprungna kilometer. Jag frågar om vi ska sikta på att ta oss till Gustavsberg och därefter tar bussen hem, Emma nickar och ler samtidigt. Vi växlar upp, sträcker ut och fortsätter ut från den täta biltrafiken, ut mot naturen, vattnet och en strålande sol som skiner över frostiga trädtoppar.
19 km senare slänger vi oss ner i sätet på bussen tillbaka till slussen och börjar genast prata om nästa pass. Vi är båda överens om att det minst kommer bli 3 långpass innan årets slut. Och vi är båda rörande överens om att helgpassen numera är en stående bokning i bådas kalendrar.
Det är så tacksamt att springa med andra likasinnade och jag är så glad att jag drog ihop denna löpgruppen. Vi har nu sprungit 5 helger och jag kom på mig själv att sakna dessa löpturer när jag var på Hawaii. Det är så oerhört befriande att ge sig ut och tillsammans ta sig igenom 1,5-2 h runt Stockholm. Jag slappnar av, kopplar bort allt annat och låter kroppen jobba i en nästan meditativ takt.
Emma sa något till mig idag som satte sig i hjärtat, något jag ofta har tänkt på och något som jag uppskattar väldigt mycket. Hon sa att det är så skönt att kunna springa och inte behöva känna att hon måste prata. Att hon kan vara tyst. Vilket är så sant. Det är något även jag uppskattar, att inte behöva känna att jag måste hålla låda, prata eller fråga något. Att bara kunna vara tyst i någon annans sällskap, det ger en form av lugn och jag tycker det beskriver dessa löpturer ganska så bra. Det ger ett lugn i själen, att helg efter helg samla mil i benen, få vara ute, springa sig trött och bli alldeles bitigt röd om kinderna för kylan är så påtaglig.
Det spelar ingen roll hur gammal jag blir, så länge jag kan springa så kommer jag springa. För det är en fantastisk frihetskänsla att med hjälp av sina två ben och gott sällskap skapa lyckorus och få kroppen att jobba sig fram till vackra platser runt om i sin stad. Att släppa stress, tankar och alla måsten, för dessa kan man ändå inte göra något åt när man springer och ge sig hän.
Det är beroendeframkallande och har kommit att bli väldigt viktigt för mig.
