Förra veckan diskuterade jag en kommentar som jag hade sagt i en story en dag där jag inte hade mått på topp. Det gällde en kommentar där jag hade förklarat mitt dåliga selfie-mojo med orden ”jag känner mig tjock och ful” vilket ledde till att jag fick frågan av en tjejkompis om det verkligen var så bra att uttrycka sig på det sättet då det kan sticka till hos folk som följer mig samt att jag är en förebild för många vilket då blir problematiskt när jag uttrycker mig på det sättet. I samband med det fick jag även en kommentar från en följare som frågade varför jag inte är nöjd med mig själv då jag borde vara det då jag ser ut som jag gör.
Nej, det kanske inte är de bästa ordvalen. MEN, det är så jag kände just där och då. Ofiltrerat och sårbart.
Jag funderade en stund innan jag svarade, för även om jag visste vad hon menade med att ifrågasätta kommentaren så ville jag ändå reflektera en gång extra så jag verkligen själv var med på förklaringen. Och det var jag. För hur jag än resonerade med mig själv så kom jag fram till samma slutsats att jag är 100 procent ärlig i mina kanaler och att om någon tar illa upp för att jag ej filtrerar mina dåliga dagar, ja då är mina sociala medier inte rätt plats för dessa människor.
För även om jag skriver om att älska sig själv i alla lägen, former eller stadier i livet och tycker om mig själv oerhört mycket vilket jag även skriver om, så har jag dagar som förra veckan då jag helt enkelt inte tycker om mig själv lika mycket. Då kan jag inte sitta och låtsas, vilket det känns som jag gör när jag inte ventilerar utan bara langar upp bilder på ett roligt liv.
Faktum är att jag känner mig sjukt obekväm med mig själv och min kropp när jag har mens, vilket jag hade förra veckan och som påverkar min kropp med några kg extra vätska, svullet ansikte, flottig hy och en oerhört stark känsla av att vara ”bredvid” min egna kropp. Som att jag har fått på mig en dräkt som inte är en perfect match. Och jag är inte ensam om detta, men varför är det inte helt okej att vara öppen med det? Jag tycker tyvärr inte om mig själv dessa 2-3 dagarna. Och det ska inte misstolkas med att jag inte älskar mig själv. För det gör jag. Men man kan fortfarande älska sig själv även om man inte tycker om sig själv under vissa dagar i livet. Jag som hälsoinspiratör och för många en förebild måste kunna få ventilera mina känslor och vara ärlig gällande dessa tankar. Ibland känns det som att det lite blir tabu att inte vara nöjd när man exempelvis tränar mycket. Som att man får en stämpel i pannan att man hetsar eller är osund. Vilket blir problematiskt, för man måste kunna skilja på tillfällig svacka/känsla och exempelvis kroppshets. Det blir skevt om jag endast skulle skriva/prata om hur oerhört snygg, bra och lyckad jag känner mig. Det är inte den jag är och definitivt inte så jag känner mig varje dag.
Jag har valt att vara personlig och öppen i mina kanaler för att det är så jag vill integrera med er som följer mig. Det är även det jag vill läsa om hos andra jag följer och är inte intresserad av att endast läsa om framgångssagor och 100 procent ”alltid på topp dagar”. Det tilltalar mig inte heller att läsa om hur viktigt det är att ge allt man har och vara sitt bästa jag. För det vet jag numera att man inte kan vara varje dag. Däremot så kan jag det i vissa perioder i livet, vissa stunder. Då är jag världsbäst, ostoppbar och det snyggaste Polen har levererat på flera år. Men mellan dessa dagar då allt går som på räls har jag dagar som förra veckan då bikinin skaver så pass mycket att jag tvingar fram ett leende trots att det känns skit, min kreativitet är lika ösig som arbetsförmedlingens hemsida och jag undrar hur många lager smink det behövs för att rädda upp misären.
Är jag för ärlig då? Ska jag vara tyst och vara nöjd för att jag borde?
