Häromdagen fick jag frågan om jag ville hänga med ut och testa lite mountainbike. Jag frågade direkt när och fick svaret ”…eftermiddagen någon gång.” Jag kände direkt hur hjärtat började slå och hur mina fingrar formade ett svar på tangenterna. ”..tyvärr, men jag kan inte, fullbokad hela veckan.”
I helgen promenerade jag med en tjejkompis och såg på långt håll hur en man vurpade med cykeln på den isiga cykelbanan. Mitt hjärta hoppade över ett par slag och det började flimra för ögonen. Jag följde hans rörelser intensivt när han reste sig upp, borstade av sig och fortsatte cykla. Det var inte fören jag kom hem jag insåg att jag hade spänt axlarna så hårt att min känsel i armarna hade försvunnit.
Jag går förbi min cykel varje dag och känner hur min längtan bara blir större. Samtidigt som jag sväljer den där klumpen i halsen och motar bort känslan av hopplöshet.
I Januari åker jag till Egypten på triathlon-camp i två veckor. Det är något jag länge har sett framemot, men även något får mig att i det tysta tvivla starkt på mig själv.
Mitt i allt detta så vet jag att när jag väl sitter på cykeln, precis som jag gjorde 4 veckor efter olyckan i Kalmar, att trots en sargad kropp och själ så genomförde jag en IRONMAN så kommer det gå. Jag cyklade de där 18 terapi-milen som jag numera kallar dem för. Jag vågade mig upp. Och jag vet att jag kommer våga mig upp igen.
Men det är så fruktansvärt jobbigt att känna rädsla över något som man tror sig ha kontroll över. Vissa dagar är det så fruktansvärt förödmjukande att kalla sig själv för triathlet och jag får krampande ångest över tanken att exempelvis cykla i mörkret på eftermiddagen. Det tar energi att tappa hoppet om sig själv när man ännu en gång blir så pass ledsen på grund av den uppgivenhet man känner. Men framförallt så det sorgligt att ännu en gång fälla tårar för att man önskar att det var som förut. Längtan efter att få se framemot 2019 träningssäsong och tävlingar med en lättsamhet i bröstet, med en barnslig förväntan, nästintill naivitet.
Det kommer bli bättre, eller så blir det inte det. Men tills dess så får jag bara vara beredd på att det inte kommer vara fullt så enkelt som jag först trodde och helt svara som jag gjorde häromdagen.
”Förlåt, jag ljög tidigare. Jag ska vara helt ärlig med dig, jag är fortfarande lite skakis efter olyckan och vågar inte riktigt haka på riktigt än…”
