Det vore lögn och ett jädra hyckleri om jag satt här och skrev så tangenterna glödde om hur viktigt det är att tycka om sig själv och att jag aldrig någonsin har jämfört mig med någon annan. Det är bullshit. Så sent som i morse så såg jag en tjej som har så jävla perfekt hem, förbannat snygga ben och alltid tar så förbannat snygga bilder glida förbi i mitt flöde. Hon lyckas alltid glida förbi när jag är på sämst humör. I morse var en sådan dag. Jag var förbannad över lägenheten såg ut som ett slagfält. Calle gav mig order och klagade på min städning. Mitt hår såg förjävligt ut och träningen tidigare på morgonen hade inte känts riktigt hundra. Jag kände mig tung, osmidig och som ett jävla hittepo (läses med grov skånska). Sminket vällde ut från sina lådor, det låg dammråttor i hörnen TROTS att vi hade städat dagen innan och hur mycket jag än rensade och plockade undan så såg vardagsrummet ut som något taget från ”horders”.
Och så såg jag hennes perfekta leende på skärmen. Jaha. Kul. Där satt du ja. Tack för påminnelsen att jag aldrig riktigt når ända fram. Tack för att du är MVG och jag ständigt är det där starka VG:et som aldrig någonsin kommer över sista kanten.
Jag vet att jag inte är ensam om detta och jag vet att någonstans i världen så finns det säkert någon som tänker så om mig. Jag vet det. Och det är jävligt tröttsamt att gå runt och bli irriterad över en situation som egentligen är upp till mig att lösa.
Det har tagit mig lång tid att acceptera faktum att jag faktiskt fortfarande, hur bra självkänsla jag har och hur nöjd jag är med min situation, jämför mig med andra. Det går i vågor, ibland använder jag det som bränsle för min egna förbättring och ibland så rycker jag bara på axlarna och tillåter mig själv att sura ett par minuter innan jag går vidare i livet. Det är mänskligt. Det kommer alltid finnas människor som ser, har och är bättre. Och det är i slutändan fine. Jag tycker om mig själv och mitt liv. Jag är stolt över det jag har åstadkommit och håller på att åstadkomma. Men sen finns det rum för förbättringar och den insikten är välkommen.
Så ja, självklart ska man försöka sluta jämföra sig själv, det är inte logiskt att vilja va någon annan. För det kommer man aldrig att bli. Men istället för att förtränga det man känner kan man väl istället acceptera faktum, se inåt och utvärdera sitt egna liv och titta på om det är något specifikt som skaver och om man faktiskt kan göra något åt det.
Men det jag vill trycka mer på än själva jämförelsen är att våga vara jävligt stolt över den man är. Vänd blicken och se till vad du har! Vem du är. För jag tror faktiskt att du innerst inne när du ser till dig själv och egna livssituation inser att du lever ett jäkligt sjysst liv när det väl kommer till kritan. Och gör du inte det, så gör en förändring. Men sluta önska du hade någon annans liv – för det går inte och ditt liv finns det bara ett av och det är det som är unikt. Designa ditt egna liv istället.
