Vilken jäkla dag! Wow wow wow. Efter frukosten satt jag och skrev i två timmar innan vi begav oss i solen. Calle sprang med första 5 kilometerna, tog ett par bilder och vinkade sedan hejdå medan jag fortsatte in i naturreservatet Södra Hällarna.
Planen var att springa 21 km men någonstans på vägen fick jag feeling och passet slutade på 30 km. Det var liksom inte alls jobbigt. Jag ville bara fortsätta längre och längre. Min nyfikenhet för vad som dolde sig på nästa stig och bakom nästa krök tog över. Benen trummade på mot marken, mina andetag var stabila jämte de rytmiska stegen och jag kände mig stark. Solen värme min svettiga panna och meter efter meter tog jag mig framåt. Stigar avlöste varandra, jag hoppade över stenar och duckade för grenar. Helt plötsligt sprang jag längs med en ravin och vid slutet av den upptrampade lilla stenstigen fanns en rostig trappa som ledde ner till stranden. Jag kände hur min äventyrslust styrde och jag tog mig snabbt ner och fortsatte springa längs med stranden med något tyngre steg i den vita sanden.
Jag var hänförd. Vilken ö. Jag kände hur min kärlek för den dramatiska ön växte för varje meter jag sprang. Tacksamheten över att se och uppleva något sådant grep tag om mig så kraftigt att jag fick dra ett par djupa andetag.
Helt plötsligt tog stigen slut och jag befann mig på en asfalterad väg. Fortsatte upp mot Höglint, rundade Ygne och sprang sedan tillbaka mot Novi igen.
30 kilometer.
Imorgon ger mig av norrut, jag längtar.
