Vi måste prata om mat. Om kolhydratsrädslan. Om förbud och hysteri. Om påhittade allergier som till slut blir riktiga. Om kaloriräknande dagar och ångest. Om ordet unna sig. Om den ständiga djävulen på axeln för många. Vi måste prata om kommentarer som ”oj, kan du verkligen äta allt det där?” och förvåningen när man säger att man äter mer kolhydrater än någonsin. Vi måste prata om att det ibland känns som det är svart eller vitt. Att antingen så äter man allt eller så är man strikt. Att det delas in i fack och höjs på ögonbryn när man säger att man älskar mat och vin men ändå har koll och ser till vad man stoppar i sig i samband med träning. Vi måste prata om pekpinnar och alla råd – som vi aldrig ber om men ändå får. Vi måste prata mer, säga ifrån och öppna upp. För det är så jag tror vi kommer någonstans och kan hjälpa andra.
Jag fick en kommentar under min vecka i Egypten. Den löd såhär ”Är du aldrig rädd för att gå upp i vikt av all mat du äter? Tänker på alla kolhydrater..”
Det är inte ovanligt att jag får sådana här typer av kommentarer. Det är inte fel, absolut inte, jag tycker det är bra att man vågar fråga och att man är intresserad. Det som oroar mig är vart vi har kommit, eller rättare sagt, inte kommit. För helt ärligt talat – har vi inte kommit längre? Jag trodde kolhydratsrädslan var förbi. Jag trodde den försvann samtidigt som LCHF trenden falnade och ämnet gällande ordentlig mat och träning tog ordentlig plats vid bordet igen.
För att jag ska orka träna så som jag gör behöver jag mat. Jag behöver sova ordentligt och dricka mycket vatten (vilket jag slarvar med ibland om jag ska vara helt ärlig.) Men varje dag så tänker jag över min sömn, påminner mig själv om vattnet och tänker på vilka hälsofördelar och utveckling i min träning det ger. När det kommer till maten så brukar jag ofta säga att jag är lyckligt lottad som äter allt, eller ja, allt utom kött även om jag tar en tugga av specifika maträtter vid resor och besök på bra restauranger. Men jag söker mig inte aktivt till kött längre och jag är faktiskt inte ens sugen på kött längre efter 1.5 år ifrån det.
När jag säger att jag äter allt så menar jag allt. Det finns perioder då jag drar ner på vissa saker pga träningen men jag utesluter dem aldrig helt. Och när jag skriver träningen så är det aldrig med intentioner för viktnedgång eller andra yttre attribut utan för optimering av min träning. Med risk att låta provocerande så tror jag man skapar sig allergier och reaktioner på vissa livsmedel när man utesluter dem. Att få för sig att man är glutenintolerant efter 25 år och från ena dagen till andra helt utesluta gluten i en period kan få de flesta att reagera när de sedan får i sig gluten vid något tillfälle. Jag säger inte att det ÄR så, det är min egna fria tolkning.
Många får en chock när de ser vad jag äter och hur jag äter. Jag äter det jag är sugen på och älskar mat. Att leva med begränsningar, i vilken form det än är, passar inte mig och är inte hur jag vill leva mitt liv. Däremot så kan jag som sagt göra det under en kortare period för att exempelvis optimera träningen. Som tex nu när jag får lite hjälp med mina macron och har höjt vissa intag samt adderat mer fettsyror. För där gör kosten oerhört mycket. Bara att hålla koll på sina macron och synka måltider utefter sin träning och höja intaget utefter belastning kan ge stora resultat. Men det är inte det jag vill ta upp med detta inlägget, utan jag vill be er som känner rädsla för att äta ordentligt samtidigt som ni tränar mycket att tänka om. Kroppen behöver bränsle och att strypa intaget när man tränar så mycket som många av oss gör är idiotiskt. Vad kommer resultaten då bli? Det är som att stå och skriva något på en sandstrand samtidigt som vågorna kommer och sköljer bort det. Lite så känns all tid och kraft man lägger ner på sin träning samtidigt som man kastar bort det genom att inte fylla på med bränsle.
Jag säger inte att man ska äta som jag, vilket jag inte alltid är nöjd över själv då jag kan ha perioder med väldigt ”icke” näringsrik mat som inte direkt förbättrar min prestation. Men att försöka ge sin kropp näring är bättre än inget och jag brukar tänka att desto fler måltider som är bra, desto mindre spelar de där ”tomma” måltiderna någon roll.
Jag avslutar med att visa ett exempel på en vanlig lunch för mig. Lax, ordentligt med potatis, sallad och ett glas vatten. Enkelt, gott och väldigt bra med energi.
Kram på er, hej!
