Jag vaknar av piskande regn och vind som får gardinerna att fladdra in i det mörka rummet jag sover i tillsammans med mina tillhörigheter utspridda på golv och bord. Jag sneglar mot väggen där min cykel stod kvällen innan och för en sekund hajjar jag till, var är den? Sen kommer jag på vilken dag det är. Den står med 2700 andra cyklar i växlingsområdet där jag om 3 timmar lämna av det sista, checka däck, växlar och påsar. Jag vänder mig om och somnar om.
Spolar fram till efter frukost och en sist check av cykeln. Klockan är 08:30 och jag drar lugnt upp min våtdräkt. Jag är mer än redo. Speakern informerar att det är ca 11 grader i luften och 15,5 i vattnet. Det är kyligt. Jag ser sammanbitna ansikten, men även en hel del förväntansfulla. Det är en blandad kompott av känslor. Jag kramas med några följare, peppar en tjej som hackar tänder och undrar om det kommer gå och hejar på David som ser fokuserad ut. Jag är lugn. Ställer mig längs fram i 38 min fållan bredvid Lisa och en annan kille. Vi snackar lite skit och skojjar om hur mycket triathlonsnack det har varit de senaste dagarna. Jag är lugn. Startskottet går och det dröjer ett bra tag innan vår grupp får komma fram till rampen som leder ner till det mörka vattnet. Mina nakna fötter börjar domna av mot den blöta asfalten och jag tittar ut mot vattnet. Det är oroväckande stökigt med mycket bröstsim. Jag förbereder mig på en mindre angenäm simning. Men jag är lugn.
Jag har simmat halva sträckan och störs knappt av kylan. Den är behaglig och jag har kommit in i ett bra tempo som tar mig framåt. Vid vändningen börjar det stöka ordentligt igen och jag vrålar rakt ut i vattnet när en spark träffar mig i sidan. Ligger helt plötsligt mellan 5 stycken bröstsimmare och det är ben som sparkar precis överallt. Jag känner mig som en bil mellan två långtradare som vägrar släppa förbi den. Ja, jag har tittat alldeles för mycket på road truckers. Slår av på takten och svänger ut. Jag får ta den de där extra meterna. Lägger mig i ytterkant och börjar trycka på igen. Blir omsimmad av en stor herre med panik i blicken. Han stannar upp och börjar därefter okontrollerat veva med armarna tvärs över klungan vars fötter jag har lagt mig på. Det råder Titanic-känsla och jag undrar hur fan jag ska överleva hysterin. Men jag är fortfarande lugn.
Kommer upp på rampen igen, klockan visar 100 m extra på distansen och 42 minuter. Sväljer en stor klump av besvikelse och taggar om. Simning suger ändå, fokusera på cyklingen nu säger jag åt mig själv samtidigt som jag springer mot T1 med en gel i munnen.
Tar den berömda Huskvarnabacken lugnt och kontrollerat enligt plan. Lilla klingan och hög kadens för att undvika mjölksyra och puls. Det känns bra i benen och jag trycker ytterligare en gel samt dricker 2 munnar sportdryck på toppen. Här är planen att börja trycka på för att ta in på de som cyklade om mig i backen samt den förlorade tiden av att gå ner i tempo. Men kroppen är seg och det lossnar inte fören runt 40 km. Jag är förbannad och tänker jämt tempo istället för att jojo-spurta. Blir omcyklad av en långhårig kille som hojtar att han läser mig blogg. Ler. Cyklar förbi 2 krascher, 3 punkteringar och en stor klunga som jag ger onda ögat till. Ler inte längre. Jävla drafting-töntar mumlar jag och trycker på. Lugnet börjar gå över till irritation. Dricker ytterligare 2 munnar sportdryck och drar en gel. Skärp dig nu förhelvete vrålar jag åt mig själv och växlar upp i motvinden.
Kör min snabbaste mil någonsin på 45km/h på platten och får upp lite självförtroende igen. Resterande 50 km går fort, snittar 32,5 km/h, och trycker förbi en stor klunga med män bestående av dyra cyklar med diskhjul. Ler igen. Hör hur folk ropar mitt namn och hejjar på. Känner mig stark och cool. Cyklar förbi den långhåriga killen och ger tummen upp. Äter en gel och tänker att jag ska dricka lite sportdryck men kommer av mig pga hastigheten. Ligger i 56 km /h nerför och känner hur ångesten börjar krypa upp för ryggraden. Rädslan griper tag om mig för en sekund när jag ser hur en stor klunga cyklar tre i bredd. Hinner tänka katastroftankar innan jag sansar mig, ropar att de ska vika in och kommer förbi. Återfår lugnet, tvingar tillbaka ångesten till sin lilla låda och trampar på. Det är blöt asfalt och jag försöker hålla cykeln stadig. Kör förbi ytterligare en krasch och känner hur ångesten återigen vill upp från sin lilla låda. Stanna där. Jag fixar detta. Vid 80 km kommer jag på mig själv att jag har missat sportdrycken. Helvete. Kollar på klockan och inser att jag har cyklat ikapp tio minuter men ligger fortfarande 12 minuter efter. Tar ett beslut om att inte bomba sista milen då jag har failat energiintaget och inte har råd att trycka på mer då jag behöver spara benen för löpet. Motvilligt ligger jag kvar i tempot och rullar in på 3 timmar blankt. 4 minuter sämre än förra året. Jag är inte längre lugn, jag är rasande. En KNAPP flaska av 3 är uppdrycken. Hur kan man missa att dricka? HUR kan man missa en sådan viktig del? Visst har jag fått i mig gels enligt plan, men drycken är så jädra viktig. Här vill jag bara örfila mig själv hårt. Åk hem Swica, bara åk hem.
Växlingen går bra och jag kommer ut på löpet i ett starkt 4.30 tempo. Hör mitt namn överallt och vinkar sammanbitet, känner mig som en urusel person som inte ler eller åtgärdar hejjaropen med en blick men jag är för arg på mig själv för att ens kunna le. Efter ca 4 km hör jag Simons (min coach) ord i huvudet och slår av på tempot. Planen var ett jämt 5:00 tempo fram tills 16km för att sedan brassa på. Jag drar i mig en gel och försöker dricka lite. Tvärstopp. Solen gassar och jag svettas salt. Är uttorkad och börjar hälla vatten på mig själv. Efter 10 km slår krampen till och jag tappar fart. Hela framsidan krampar och det gör så jävla ont. Är nu ursinnig och kämpar med att att inte få ett våldsamt anfall som kommer resultera i att jag skallar någon. Springer förbi ett gäng supporters som skriker att jag är bäst. Vinkar och ler sammanbitet samtidigt som jag tänker att efter den här dagen kommer ingen tycka det. Framförallt inte jag själv.
Vid 15 km får jag upp tempot igen och lyckas hålla ett halvstarkt 5.10 tempo. Lovar mig själv att aldrig mer utsätta mig för detta och inser mitt nederlag när jag för första gången tittar på klockan och ser att jag har missat min löptid med över 5 minuter. Fuck off triathlon. Fuck off alla som sysslar med denna sporten. Springer förbi idioterna som cyklade 3 i bredd och ger mig själv en mental high five. EN bedrift i alla fall. Svänger in på upploppet, peppar tjejerna som springer bredvid mig och avslutar 21.1 km på 1.48. Planen var att springa på under 1.45. Så ni förstår ju min jävla besvikelse då jag är i en bra löpform. Jag har tränat enligt plan, levererat och vet att jag har det i mig. För en gång skull är jag i en solid bra form. Helvete.
Springer in på 5.43, femte plats i löpningen, och kommer totalt på plats 14 av 75 i min Age Group.
Ridå.
Total jävla besvikelse. Mörker. Hulkgråt i fosterställning-feeling.
Jag hymlar inte med att jag vill och är ute efter att prestera utifrån mina mål och inte heller när jag är i form att göra det. Det är piss att vara i form och sabba det. Det är även okej att vara besviken över sin prestation. Jag fick några meddelanden på kvällen efter loppet om att jag skulle rycka upp mig och sluta vara så känslig – det var en bra prestation och jag är för hård mot mig själv.
1. Sluta kalla någon som är dedikerad och vill nå sina mål för känslig.
2. Jag kommer rycka upp mig, jag behöver bara få sura, vara bitter och vara jävligt besviken först.
3. Kom ihåg att jag tävlar mot mig själv. Jag började på noll i simning, löpning och cykling, jag vet att det tar tid att behärska alla tre grenarna väl. Men jag har bara mina träningstimmar och egna föregående resultat att jämföra med – och då är besvikelsen stor när man sviker sig själv och tiden man har lagt ner.
Att bryta ett lopp bara för att ”det inte är kul längre” eller att det känns jobbigt är heller inte ett alternativ. Ironman är inte härligt och gör ont. Sen är det såklart skillnad på att faktiskt riskera skada eller sin hälsa – då är det idiotiskt att ej bryta.
Slutligen vill jag tacka ALL SUPPORT längs banan. Herregud, jag har aldrig hört mitt namn skrikas så mycket. Tror jag hörde ”Heja Swicaaaaaaaa!” över 100 gånger igår. Blir så oerhört rörd av alla er som kom fram och framförallt alla ni killar/män som kommer fram och delar med er att ni följer. Det är modigt, för det brukar mest vara tjejer/kvinnor som gör det. Eloge till er!
Stort tack till Canyon som för andra året i rad lånar ut cyklar till mig och stöttar min amatörsatsning. Ni är guld och jag älskar att ha er vid min sida. Tack till Power Woman för lån av som alltid ursnygg trisuit och stöd under helgen, Stort tack till Terrible Tuesdays för suverän pepp under löpningen och träningstillfällen under våren. Och såklart till Oscar som körde mig och Alexandra fram och tillbaka, agerade support och servade oss under hela helgen. Du är fantastiskt!
Sist men inte minst – tack till Ironman Sverige för ännu ett grymt lopp i Jönköping. Är stolt ambassadör och det är fantastiskt att se alla atleter både före under och efter loppet. Ni , speciellt du Alexandra, är alla vinnare som tävlade i helgen.
Förutom jag då. men jag kommer igen, ska bara sura lite först.
