Om jag har varit nervös? Ja. Något fruktansvärt. Pratade med en killkompis i telefon när jag körde upp till Bålsta där Actic hade in Kick-off och sa då att det är märkligt, jag brukar inte vara nervös inför sådana här saker. Jag har inga problem med att stå på en scen. Jag gillar att prata. Och jag har inget emot att stå i centrum.
Men denna veckan har varit ett rent jävla helvete. Jag har skrivit om mina punkter trettiofem jävla gånger och svettats inför tanken att jag ska gå upp efter Anders Hansen. Jag tycker nämligen han är fruktansvärt bra, smart, ruskigt smart, och har haft svårt att se vad jag själv skulle tillföra för vettigt efter hans timme.
För fan, de senaste månaderna lämnar ändå ett avtryck och jag är ingen powerwoman. Inte alltid. Jag är fan en ängslig jävla blöt fläck under dina skor emellanåt. Och trots att jag hade en plan, ett förberett ”manus”, så kastade den när jag väl klev upp på scen. Jag tog tre djupa andetag, försökte på mig ett skämt om mig själv, fick fram skratt och sen körde jag på.
Precis som jag gör nu.
Det är så jävla sjukt.
Som jag sa till en kille som kom fram efteråt (hoppas din tjej blev glad för bilden!) att -”jag har ingen plan”. För vi pratade om just det, vad som händer härnäst. Han hade gillat min ton i mitt snack. Om att vara på väg, inte vara klar.
Och det är ju precis det. Jag är på väg.
Tack Actic för jag fick komma och dela min story på er kick-off. Det var skitkul, nåja kanske inte innan, men sen så. Och det gick ju bra. Det gick väldigt bra
