Jag har märkt att folk blir obekväma när jag är lite för ärlig. Förr lät jag det påverka mig mer än nödvändigt, men idag har jag insett att det inte är mitt ansvar att människor blir ängsliga av att jag säger som det är. Jag pratar om att vara ärlig med hur man mår.
Jag är en kvinna som känner mycket, men även ingenting. Är jag glad så tjoar jag högt och öppnar armarna för världen. Jag ler med hela mitt väsen och vibrerar på stället för att känns som att jag när som helst ska explodera. Samma sak gäller när jag är arg. Då exploderar jag. Ryter ifrån. Brinner av med varenda cell. Jag gråter när jag är ledsen och sänker blicken när ångesten äter upp mig inifrån och ut. Sen finns det de där ögonblicken när något dör inom mig. När det inte är värt känslorna längre. Då stänger jag av.
En vän sa till mig häromdagen att han aldrig har träffat en person som kan bli totalt likgiltig inför något. Att inte röja en uns av känslor. Att knappt bemöda mig att ge en blick. Han frågade varför jag stängde av. Och jag förklarade. Det handlar inte om att stänga av sina känslor och bygga en mur. Herregud, man kan hoppa hoppsasteg över min mur. Jag är ett inferno av känslor och står med öppna armar tills det räcker. Då. Då stänger jag av.
Jag tror inte på att bygga murar för att skydda sig själv. Jag går hellre sönder tusen gånger om än inte känner något alls.
Och det är just det som får vissa att bli väldigt obekväma. När jag svarar ärligt på frågan ”Hur mår du?”.
Det får mig mest att känna – fråga inte om du inte kan hantera svaret.
