Jag försöker alltid hinna träffa mina föräldrar när jag är nere i Skåne på jobb. Antingen genom att boka in en dag extra eller att sova hos dem för att dagen därpå åka på uppdraget. Det brukar lösa sig på något sätt. Men denna gången gick det inte. Min oktober är ett inferno av jobb, flytt, deadlines och har sammanlagt befunnit mig i Stockholm ca 10 dagar de senaste 6 veckorna. Ja men ni förstår vart jag försöker komma.
Så det tog emot något enormt att ringa mamma och säga att jag inte kommer kunna stanna kvar hos dem en natt extra och därmed missa att träffa dem.
Men mamma, min fina mamma, som alltid försöker göra sitt bästa för oss svarade med ett självklart lugn att det är väl självklart att hon kommer in och äter lunch med mig innan jag tar tåget tillbaka till Stockholm. Så hon tog sig från Ystad till Malmö för att hänga knappa 1.5 timme innan jag kramade henne länge och åkte hemåt igen.
Det krävs inte mycket, jag lever länge på våra möten och den energin hon ger. Vi pratar mycket, om livet, om om vardagliga ting, allt som har hänt och jag älskar när hon sätter igång och rantar om saker och ting. Då vrålar hon på polska och är allmänt aggressiv. Det är fantastiskt. ”DAVAJ DAVAJ” brukar hon hojta när jag berättar allt livet känns lite motigt och sedan smäller hon ner näven i bordet så folk hoppar till och fortsätter på sitt polska obrydda sätt om hur jävla fantastiska kvinnorna i familjen Swica är och hur ingen, absolut ingen, ska komma och sätta sig på mig. Att livet är tufft, men det är så vi vill ha det, för vi funkar inte under klena omständigheter. Att man löser det.
Hon är en levande reklampelare för sina barn, berättar för alla hon känner, möter, inte känner, om oss. Skryter med stolthet i röst och blick. Hon skrattar åt jante och varje gång hon inte vill anpassa sig till någon mall eller box säger hon ”Vadddoåå?” med skarp uppstudsig blick.
Vi har inte alltid dragit jämt hon och jag, konstigt vore annars, med tanke på hur jag är och hur hon är. Men desto äldre jag blir, desto bättre förstår jag henne. Och jag är varje dag så innerligt tacksam över att jag har henne och Ulf som är den tryggaste mannen i mitt liv. Som aldrig någonsin har gjort någon skillnad på att jag inte är hans biologiska barn. Utan som varje dag har älskar mig för den jag är, har blivit och den jag vill bli.
Min mamma sa idag ”Joanna, du måste förstå att kvinnor som oss, som din syster, du och jag, vi är alldeles för starka för att inte ha vår frihet. Vi behöver den för att fungera optimalt, för att må bra. Och det kommer inte alltid vara till vår fördel, men den dagen vi träffar någon som kan hantera det, då kommer det inte vara några konstigheter”.
Och jag förstår vad hon menar.
Tack Mamma för du påminner mig att allt som jag har gjort, vart jag befinner mig, är ett resultat av mig själv.
Ingen annan.
Davaj.
