Mitt pannben är mina ben. Mina lungor. Min styrka. Jag är inte särskilt snabb, men relativt stark. Men besitter tyvärr ingen vidare fallenhet för sport. Däremot har jag som sagt ett pannben som maskerar upp alla mina brister och luftgropar. Den är min livlina, min shot med koffein. Den som får mig att springa ett ultra, som säger åt mig att gå i mål på en IRONMAN. Som hejjar på mig när jag drar 120 kg i marklyft. Som ber mig vänligt men bestämt att sluta mesa och trycka på när det känns jobbigt. Den som väser mitt varför när jag inte vill stiga upp. Den som ger mig beröm när jag bemästrar något nytt.
Mitt pannben har räddat upp mina brister många gånger. Mitt pannben har gjort mig trygg i att inte vilja jaga pallplatser eller jämföra mig med andra. Den enda som jag vill mäta mig mot är mig själv.
Men vad händer om jag tappar mitt pannben? Om det bestämmer sig för att checka ut och ta en offline-vacay på okänd ort?
Jag har hört att sådana är rätt populära nuförtiden.
Vad händer med mig då?
Vem är Jag då?
Vad klarar jag då?
Jag funderar väldigt mycket på detta. Kanske för att jag har legat på gränsen på varenda träning. Gränsen av att bryta ihop med ihopsnörad hals och tårar som exploderar. Jag tror jag har en del känslor inom mig som har paketeras in i små handgranater. Nu mer än någonsin. Jag märker det exempelvis vid tuffa intervaller som kräver maximal prestation. Då är jag nära att tappa det. Lägga mig i en hög på marken och hulka. Och det får mig att tänka. Nej, det får mig att frysa till. Undra vad fan det är som händer. Undra om jag har använt upp alla reserver med koffein. Om jag har förbrukat mitt pannben.
Tänk så har jag slitit ut det?
