Några av er har redan listat ut att jag tränar inför ett specifikt lopp. Och det stämmer. För ca 4 veckor sedan bestämde jag mig för att köra Eilat Desert Marathon 42.2 km utan att egentligen ha fokuserat på löpning särskilt mycket under hösten. Min primära träning har bestått av tung styrketräning och jag har biffat på mig några kilo. Optimal uppladdning för ett ökenmarathon? Nej kanske inte.
Så varför tackade jag ja till att ställa upp? Den främsta orsaken orsaken är ju såklart utmaningen. Det är en ökenmara i Israel goddamnit, här snackar vi att gräva djupt inom sig själv. Den andra orsaken var att vem vore jag om jag stod över ett lopp jag ville göra på grund av att jag inte hade löptränat specifikt? Jag tränar ju för att vara hållbar, att kunna utöva de sporter jag vill och ha en god grundfysik – just för sådana här spontana utmaningar. Det är min grundtro för min träning och även en del av min motivation. Att vara tillräckligt stark för att fixa ett marathon med kort varsel. Och detta är det ultimata testet för det. Att leva som man lär, vara spontan och våga testa. Det är viktigt för mig.
Nu föll sig Thailandresan väldigt lägligt just med värmeadaptionen och min ledighet så jag kunde fokusera på att öka upp mina nätta 3 mil i veckan till ca 6-7 mil löpning. Det är en rejäl ökning, speciellt i denna värmen, men jag har samtidigt varit väldigt trygg med upplägget och lyssnat på Mattias.
Med det sagt så kommer jag inte försöka springa på någon hysterisk tid. Nej. Jag vill göra loppet med en jämn, behaglig (så behaglig det kan bli i freakin´ öknen) pace. Jag vill känna mig okej med värmen som ligger på runt 32 grader och följa min energiplan detaljerat för att se utvärdera hur mycket jag vinner på att vara några hack noggrannare. Men framförallt ska det bli skönt att göra ett lopp i denna distansen och må bra i själen. Mitt förra långlopp var som ni kanske minns inte helt lätt för mig då det stormade rejält i livet.
På onsdag drar jag och den 29:e tävlar jag. Loppet startar inne i Eilat och fortsätter sedan ut i öknen, upp via bergen och ökenlandskapet som omger Eilat och slutar vid röda havet.
Jag känner en skräckblandad förtjusning för detta.
Håll tummarna för mig.
