Precis när The Veldt med Deadmau5 börjar spela svänger jag vänster upp för en liten brant stig och höjer sedan blicken. Nedanför mig sträcker den tegelfärgade sanden ut sig och bergen tornar upp sig framför mig. Som en hägring. Jag släpper ut armarna, flaxande, som en fågel, och låter benen rulla nerför den sandiga dalen som vanligtvis är fylld med vatten. Jag springer med solen i ögonen, den varma vinden omfamnar mina nakna ben och det dammar från mina lätt trippande steg som jobbar sig neråt förbi stenar, hål och djup sand som tycks svälja fötterna hela. Jag ler stort och njuter av varenda sekund då jag vet att det snart kommer vända och stiga uppåt igen. Men det är då. Jag är här nu. I just denna stund. Och jag är mer levande än någonsin.
Låt mig ta det från början. Vi snurrar tillbaka klockan till 03:55 när mitt alarm ringer och jag vaknar med ett illamående som får mig att tänka inte en utan två gånger vad som egentligen pågår. Jag tassar upp och dricker lite vatten. Det ger med sig något och jag gör mig i ordning med låg blick. Jag är inte så nervös som jag brukar vara innan lopp. Den insikten får mig att stanna upp i vad jag gör och jag sätter mig ner på sängen. Jag går igenom planen i huvudet, räknar mina gels som ligger nerstoppade i min löpväst och dubbelkollar så att min spellista på Spotify är nedladdad i offline-läge. Det känns bra. Jag har läget under kontroll. Jag ger ifrån mig ett högt ”hmpf” och går sedan ner till receptionen för att hämta min frukostlåda. Ni vet den där frukostlådan som jag anmärkte på första dagen? För er som inte kollar mina stories så berättade jag där om att jag reagerade på att restaurangen inte hade öppet för frukost under tävlingsdagen. Jag har aldrig varit med om det innan. Så märkligt att anordna lopp och inte tänka på sådana detaljer. Speciellt när loppet startar 06:00 och frukosten öppnar 06:00. Tyvärr var det en del logistiska och administrativa missar här som jag personligen tycker man ska ha koll på efter 9 år som arrangör av ett lopp. Men, det tar inte bort det faktum att jag tycker att det är ett fantastiskt lopp med så oerhört mycket hjärta.
Okej, åter till frukostboxen. Den var fixad efter viss bestämd önskan från mig. Jag skäms inte, jag drar mer än gärna av plåstret och frågar efter det andra tänker på. Och jag tycker det är sjukt viktigt med konstruktiv saklig feedback till tävlingsledningen.
Vid 04:30 var jag åter på mitt rum och åt 2 skivor med vitt bröd och ost. Sköljde ner det med vatten och lite juice samt norpade åt mig 3 små torra kakor i fickan som fick agera promenadsnacks bort mot startfållan. Gällande energin så hade jag och Mattias Reck (min coach) en plan om att inta 2 Maurten-gels i timmen samt sippa på lite sportdryck. Detta skulle ge ungefär 55 g kolhydrater. Därefter sista 15 km skulle jag dra i mig 2 gels med koffein direkt. Jag höll mig enligt plan, däremot drack jag för dåligt vilket kändes i njurarna runt 26 km.
Det är mörkt när jag ställer mig tillsammans med de andra löparna. Det suger till i magen. Snart så. 06:00 hör jag ett vrål och inser att startskottet har gått. Jag sätter iväg och inser att jag, som vanligt, håller ett för högt tempo. Jag drar ner från 4.30 till 5.30 och börjar nöta mig framåt. Jag inser snabbt efter att ha svängt in på den den långa flacken mellan de provisoriska saltpoolerna att det kommer bli svårt att hålla utsatt tempo längre fram om underlaget fortsätter att förvärras. Vilket det gör. När jag passerar 8 km så sjunker mina fötter ner så pass mycket att mina vader får jobba dubbelt så hårt. Det är stenigt och man får hela tiden passa sig var man sätter fötterna.
Jag morrar.
Solen har börjat gå upp över bergskammen och skapar ett guldigt skimmer i ökendalen där tåget av löpare ringlar sig fram. Det är makalöst vackert och jag får hämta andan flera gånger för jag blir så tagen av vyn. Mitt morrande upptar och istället blir jag tjock i halsen. En känsla av eufori blandad med ett sorts lugn sprider sig i min kropp och jag tänker på året som har gått. På min sorg men även min lycka, besvikelse och nyfikenhet över livet. Det är helt tyst omkring mig och det enda jag hör är mina andetag. Jag är en mittpunkt.
Vid 9 km märker jag hur min mage närmar sig en ordentlig kramp och jag böjer mig framåt av ilande smärta. Jag får panik. Magras? Nu? Jag brukar aldrig få magras. Jag tar en snabb överläggning med mig själv och beslutar för att inte chansa utan stannar på första bästa bajamaja. Det går en kilometer och jag spanar för mitt liv. HUR KAN DÄR INTE FINNAS EN BAJAMAJA PÅ 10KM? Nej för jag befinner mig i fucking öknen. Svetten lackar i pannan och solen som nu bränner på för fullt gör inte det hela bättre.
Plötsligt ser jag.
Är det?
Kan det vara?
Ja men tamejfan, där står bajamajor! Jag blir så glad att jag inte ens bryr mig om att bli irriterad över att de bara har ställt fram 2 stycken. Nu i efterhand undrar man ju över idiotin. Men just där och då skulle jag kunna kyssa den gröna lilla lådan.
Flyger fram efter mitt besök och säger åt mig själv att inte haka upp mig på tidstappet. Jag fick stå och vänta i en kö i säkert 6 minuter och sedan tog det ytterligare någon minut. Nu i efterhand inser jag att det var det som fick mig att tappa min pallplacering. För ja, jag kom 4:a i min age group och på 16 plats overall av 3000 deltagare. Kan ni fatta? Knappt så jag gör det.
Men jag är inte bitter. Nej, faktiskt inte. Jag hade kunnat springa in de minuterna vilket jag ej gjorde, och det måste jag jobba på framöver. Bli snabbare, starkare. Det är bra motivation för mig själv. Den enda jag tävlar mot är mig själv.
Passerar 13 km och undrar vadihelvete det är som händer. Benen är tunga, min andning låter värre än Plura på löpbandet och det sticker i fotsulorna. Jag biter ihop, borrar ner blicken och tuggar på i ytterligare 5 km innan jag märker att jag möter folk. Ah, de är på väg tillbaka från vändpunkten inne i dalen mellan de två stora berg som omger oss. Det tar några minuter och sen är jag där jag med, vid konen, som om livet hängde på det. Jag börjar springa på och märker hur lätt det går. Jag tittar på klockan och ser hur 6 tempot byts ut till ett lekande lätt 4.50 tempo. Vad fan är det som händer? Då inser jag att jag precis har klarat av den första stigningen. En lång stigning i sand som aldrig tog slut. En sådan där som suger ur musten ur benen. En sådan som kan vem som helst att börja svära högt. Och nu var jag på väg nerför den. Jävlar, nu gick det undan.
Vid 23 km börjar jag och 3 andra killar springa om varandra. Vi följs åt och växlar om varandra likt en belgisk klunga. Jag skrattar för mig själv när den ena killen tittar surt på mig när jag springer om och faller tillbaka när han gasar på förbi mig för tredje gången. Jag tänker på att han kommer ta slut. Sen växer hornen och jag fortsätter min tanke om att det vore väldigt bra om han tog slut och så ökar jag på lite till så jag springer förbi dem och fortsätter sedan med flaxande armar ner för dagens andra dal.
”Höken till örnen, höken till örnen! Here i come!” flabbar jag för mig själv och springer på.
Vid 31 km börjar jag känna av svanken, troligtvis för den icke starka hållningen som sanden frambringar. Jag passerar en vätskekontroll och häller en flaska vatten över huvudet och svänger ett krön där jag passerar en tidtagningsmatta. Det märks att vi börjar närma oss civilisationen igen. Jag fortsätter upp på en sandbank och framför mig breder en lång raksträcka ut sig. Jag ser knappt personerna långt där framme av luften som dallrar i solen. Jahapp, dags att plocka fram det där pannbenet mumlar jag för mig själv och förbereder mig på en lång och inte så rolig stund.
Jag tänker på allt och ingenting. Musiken gör mina rörelser rytmiska och jag sjunger med i en låt med Machine Gun Kelly. Mina ben är trötta, min diafragma känna som ett stort blåmärke och jag hör min egna andhämtning som en bas till musiken.
7 km senare ser jag något vitt. En hägring! Herregud ÄR DET HUS?!
Helvete. Jag tittar på klockan och inser att mina chanser för att komma under 4 timmar gick åt helvete precis där. Jag har 4 km kvar och klockan tickar över 3.50. Jag ger det dock ett försök och pressar på ett par meter men har ingen kräm kvar i benen. Inser mig besegrad och faller in i ett behaglig tempo samtidigt som blicken är stadigt fokuserad på den vita byggnaden där målgången är.
Det finns ingenting som stoppar mig nu. Sista 100 meterna svävar jag fram. Jag plöjer framåt som om jag inte har gjort någonting annat. Helvete vad bra jag är. JAG ÄR I MÅL på strax över 4 timmar.
Jag irrar omkring en stund innan jag sätter mig ner och börjar gråta. Två män kommer fram och frågar hur det är med mig. Jag ler och svarar att det är fantastiskt. En annan man, en av de jag sprang med under loppet, kommer fram och ger mig en high five samt berömmer min löpning. En annan kille kommer fram en stund senare och säger att mina gröna shorts fungerade som hans pacer. Han fokuserade på dem när det var jobbigt och tryckte på när jag ökade. Han tackar för bra löpning och ger mig en kram. Jag skrattar och mumlar något som jag knappt förstår själv.
Det vibrerar inom mig. Hela mitt väsen, varenda cell i kroppen är närvarande. Jag kollar ner mot det azurblåa vattnet, på palmerna, mot bergen där jag spenderade min morgon springandes och ler stort. Jag gjorde det. Jag genomförde Eilat Desert Marathon. Och jag gjorde det jävligt bra.
