Jag sitter vid en liten liten bar i Jerusalem och dricker kaffe. Mannen i baren tittar nyfiket på mig medan han hackar någon form av frukt. Kan det vara stjärnfrukt? Nej. Ser mer ut som någon form av citrusfrukt. Jag tittar upp från skärmen och ler mot honom. Han fyller på mitt kaffe och frågar var jag är ifrån. Vi pratar en stund, han berättar på knackig engelska om sitt liv i Jerusalem, oroligheterna men även med stolthet om sitt land. Jag berättar om min resa, om hur mitt andra besök i Israel har gett mig en djupare förståelse för landet och hur jag trivs här. Hur bra jag tycker om människorna, hur vackert det är och hur välkommen jag känner mig. Han ler stort mot mig och jag ser hur glad han blir över mina ord. Jag bär med mig det. Den där glädjen. Jag väver samman den tillsammans med min nyfikenhet och den behagliga känslan av att ha gjort någonting rätt. Jag syftar på min halvtids-månad.
Det är ingen hemlighet att det har varit ett par tuffa månader. On top of that har jag flängt runt, flyttat och haft en drös med deadlines. Men vad var alternativen? Så jag beslutade mig att hålla ihop det. Bita ihop och gasa med ett mål i sikte. Först var det en Chanel-väska. Ja. Jag tillhör den kategorin som drömmer om en Chanel. Det finns till och med ett sparkonto som heter Chanel och pengarna fanns där. Men så började jag tveka. Under mina sömnlösa nätter började jag fundera på om jag verkligen ville ha en Chanel. Ja jo, det ville jag. Men ville jag ha den nu? Behövde jag den nu? Och jag kom fram till att även om det är en dröm, så kan jag uppfylla den drömmen på ett trevligare sätt. Jag kan uppfylla den efter en vinlunch i Paris som avslutas med ett besök i butiken. Jag kan uppfylla den, men jag behöver inte den. Nuu behövde jag något annat, en större morot än så.
Jag behövde tid.
Så jag gav mig själv november i present. Jag tackade nej till 2 uppdrag, bestämde mig för att jobba halvtid (hur man nu kan mäta det när man är egen företagare) och frågade mig själv varje dag: vad vill jag göra?
Så vad gjorde jag?
Det första jag gjorde var att boka av några event samt bokade om de möten jag kunde till december och de som jag behövde ta flyttade jag fram till efter 10:00 på morgonen så jag kunde ta sovmorgon, äta frukost i sängen samt scrolla Instagram i lugn och ro. Jag drog till Göteborg en helg med 10 tjejer för att se Mia Skäringer. Men tog mig även tid för att träffa och träna med min coach och göra det jag behövde trots att vi åkte tillsammans. Jag spontanbokade en resa till Thailand där jag ägnade dagarna åt att sova, träna, äta träna och äta lite till. Jag spenderade mer tid med mig själv, fokuserade på min träning och skrivande. En helg åkte jag ut till Sandhamn, till människor som har blivit min familj och lät höstens råa vindar från havet omfamna mig. Jag sprang ett ökenmaraton i Eilat och såg solnedgången 442 meter under havsytan i Döda Havet. Jag grät en del men skrattade desto mer. Jag gick på dejter, spenderade nätterna med att inte bry mig om vad klockan blev och kände hur stressen över livet, jobbet och allt ”man borde” började ebba ut.
Det är ett av de bästa besluten jag har tagit.
Jag tog ägandeskap över min situation. För det var det jag var tvungen att göra. Det var och kommer alltid vara mitt egna ansvar att må bra. Sen om det var rätt beslut att ”checka” ut och bara jobba när det var som allra nödvändigast – ja det återstår att se. För nej, det är ingen ekonomisk tillgång att göra såhär. Mitt bankkonto är som stora delar av döda havet, uttorkat.
Visst är det en fördel att vara egen företagare när det kommer till att ta ledig på det här sättet. Men det är en risk och en gnagande känsla av osäkerhet gällande kommande månaders inkomst. För även om jag har en buffert och ett kapital så kan jag aldrig veta status på kommande uppdrag. Har mina beslut denna månaden påverkat mig negativt framöver?
Jag tror och hoppas på att det är tvärtom. Att det ekonomiska bortfallet istället gav mig något mer, något som är mer värdefullt.
I värsta fall får jag sälja en väska. Eko-system ni vet.
