En av de vanligaste frågorna jag får är ”Jag vill börja springa men jag kan inte..” eller ”Hur blir jag en löpare, jag avskyr verkligen det!”
Om vi börjar med skillnaden mellan dessa frågor/kommentarer. Den första har en vilja men ingen tilltro och löser problemet med en ursäkt som många gånger inte är en sanning. Den andra kommentaren har varken viljan eller lust men har fått för sig att löpning – ja det ska man göra. Varför det? Varför ska man springa om man avskyr det? Gör något annat istället, finns massor av konditionssporter som man kan utöva. Har man inte viljan att göra något, som man dessutom avskyr, då kommer det nästintill vara omöjligt och risken att utveckla en negativ relation till sig själv och sin kropp är överhängande stor.
Jag har inte alltid varit en löpare. Däremot har jag länge haft en dröm om att springa lätt och obehindrat som alla andra i löpspåret. Men den drömmen kom inte av sig själv och fram tills jag var ca 23 år gammal så avskydde jag all form av träning eller aktivitet. Förutom ridning då som i princip var den enda typen av motion jag utförde under min tonårstid. När jag började träna för 6-7 år sedan så var styrketräning min främsta träningsform. Men i takt med att mitt träningsintresse utvecklades och tiden gick så började jag mer och mer snegla på löparna som swishade förbi mig på mina morgonpromenader. Det såg så härligt ut. Så starkt. Vilken kontroll dessa personer satt som kunde förflytta sin kropp på det sättet. Det ville jag också göra. Så jag testade och fick, såklart, en käftsmäll vid namn kondition. Visst var jag i bra form och tränad, men jag hade ju inte sprungit på det sättet innan. Det är ju klart det var tungt och jobbigt, min kondition var ju en fis i rymden. Men istället för att tänka logiskt så slog jag envist ifrån mig löpningen. ”Min kropp var inte byggd för löpning” ursäktade jag mig och stängde den dörren tills jag en dag tog upp löpningen igen med ett annat mindset. Jag hade två ben som fungerade – det var väl klart som fan jag kunde springa då. Och tro mig, jag om någon vet hur det är att INTE kunna springa. Efter ett par månader, helförlamad, i rullstol när jag var yngre kan jag berätta för varenda en av er som säger att ni inte kan springa hur det är att faktiskt inte kunna springa.
För mig handlade det om att skifta mindset och lite bearbeta käftsmällen jag fick av löpningen och känslan i min kropp som kom med den. Jag tror jag förväxlade känslan i kroppen lite med hur det var när jag var sjuk och blev rädd.
Men nu när jag hade rätt mindset och plockade fram den där känslan att vilja springa så gick jag in med helt andra förutsättningar. Jag började i rätt ände och började bygga och utveckla min löpning. Min teknik förbättrades, min kondition ökade och jag kände för varje vecka att stegen blev lättare.
Jag hade blivit en löpare. Det hade inte gått fort och det hade inte varit smärtfritt. Det som krävdes var att jag slutade med ursäkterna och lät min vilja styra.
Att vilja ha quickfixes är något som var och varannan människa eftersträvar. Jag ser det dagligen. På löpsedlar som säljer tomma löften om snabb viktnedgång, i sociala medier, tv etc etc. Listan kan göras lång. Många vill inte att det ska vara jobbigt och man vill ha resultat snabbt. Men tyvärr, det är jobbigt med löpning. Det tycker jag fortfarande. Vissa dagar känner jag mig som Usain Bolt medan andra dagar så är jag en stor valross som linkar fram på snedden medan pensionärerna kör om mig i sina rullatorer. Men man blir inte bättre på något av ursäkter och man kommer framförallt inte framåt genom att säga till sig själv ”jag kan inte”. Alla börjar någonstans och man kan inte förvänta sig att man kommer studsa obehindrat fram de första veckorna, eller för mig, åren.
Är man fullt frisk och har två fungerande ben så kan man springa. Sen är det upp till en själv om man vill eller ej. Så tyvärr, då får du ställa dig längs bak i ledet med dina ursäkter och vara tyst.
