Jag la upp en bild på Instagram för några veckor sedan (har vägt fram och tillbaka om jag ska lägga upp den här, men inser att det är onödigt och inte relevant för mitt budskap) och fick några kommenterar via DM med frågan om jag var gravid. Blev så ställd när jag läste det att jag var tvungen att gå tillbaka och kolla på bilden med mer ”objektiva” ögon samt ta upp detta med några andra vänner i branschen, bland annat Anja som också har råkat ut för detta. Jag granskade och vred på huvudet som en galen person när jag granskade bilden men näe, det enda jag kunde se var en euforisk tjej efter ett träningspass. Jag frågade en av avsändarna om varför denne personen hade fått för sig det varpå jag får ett svar att det ser ut som att jag har en liten bula.
BULA?
Du menar min mage?
Om det där anses vara en bula så har vi ett större problem än att jag skulle vara gravid. Nämligen kroppsuppfattningen hos vissa. Inte konstigt att folk har ångest över att deras magar inte är platta nog. Min mage är aldrig platt. Min mage står ut och lever sitt egna lilla liv. Jag bryr mig inte, det är så den är och den fyller andra funktioner än att vara platt. Det är inte min högsta prioritet i livet.
Det är problematiskt i sig att kommentera någon annans kropp kopplat till graviditet. Eller ja, kommentera någon annans kropp över huvud taget. Jag personligen tycker att man kan avstå sådana kommenterar då man inte vet om personen i fråga försöker få barn, har fått missfall eller helt enkelt inte anser att det är någon annans jäkla business. Och ja, jag har får bita mig i tungan själv några gånger när jag har varit på väg att fråga något liknande. Även om man menar väl så finns det stunder där man helt enkelt inte behöver kommentera. Man kan låta den glida förbi.
Vad jag svarade på kommentarerna?
”Det är ingen bebis, det är min mage.”
Och innan någon tänker eller kommenterar något tramsigt om att tjejer med en viss typ av kroppsform inte ska uttala sig så vill jag bara påminna att ingen kroppstyp har patent på känslor. Anledningen till detta är att jag ofta läser uttalanden att det är så tröttsamt med alla ”smalisar” som yttrar sig ”när de inte har en aning…” Alla människor känner och mår olika. Att jag reagerar över att någon anser att jag ser gravid ut betyder inte att jag blir stött/livrädd/kränkt/arg/ledsen över att min mage står ut/ser stor ut och det hamnar i fokus. Nej det skiter jag högaktningsfullt i. Det som stör mig är man kommenterar något sådant och att för vissa så är allt utanför en slät platt mage något avvikande. Det är så skevt att så många går runt och tror att kvinnor ska ha platt mage. Vi blir matade med den informationen och bilder varje dag, kanske gör det reaktionen då större? Jag vet inte, jag blir bara så less. Och sen att man ens ska in och peta i gravidfrågan. Låt kvinnor va, det är stressande nog att tänka på att jag en dag kommer bli gravid och allt det som medföljer. Jag är redan irriterad över hur jag måste ta ansvar för min framtid, mina val i karriären och hur jag måste ”planera” med åtanken att jag en dag kommer bli gravid och släppa ifrån mig min kropp i nio månader men även lite av mitt liv därefter. Det stressar mig faktiskt och jag kan ibland bli irriterad över folks, speciellt männens jävla lättsamhet kring detta. ” Åh, så himla himla härligt att skaffa barn! ” Ja, det kan man tycka när det inte är en själv som ska utsätta sig för det.
Missförstå mig inte. Eller gör det, för all del. Barn finns med i planen. Men jag blir bara så frustrerad. För barnfrågan gör mig stressad och det blir inte bättre av att höra från vänner eller kollegor med menande tonfall ska upplysa med kommentarer som ”väääänta bara tills du skaffar barn, då kan du inte…”
Fuck off. Påminn mig inte, jag tar det då. Och ”kan inte” är trams.
