”Varje dag får jag höra: Du har läkt helt fantastiskt! Man kan knappt se något! Vilket stämmer, jag har läkt ihop bra, mycket tack vare mina skills gällande hudvård. Men sedan tillägger jag alltid med ett skratt ”tacka bra smink!”. Det är skönt att kunna täcka, jämna ut och förbättra tack vare smink och jag skiter högaktningsfullt i att det inte är så man ”ska tänka”. Jag vet att jag är motsägelsefull. Men ska jag vara helt ärlig så blir jag fortfarande ledsen när jag ser att jag halva leendet inte hänger med på grund av ärren tar emot och stramar. Att min min ny numera inte är helt slät. Så som förr. Jag har accepterat det men jag är inte helt ok med det. Gör det mig svag? Ett offer för patriarkatet? Eller som någon skrev: du är en förebild för många, tänk på det nästa gång du talar negativt om dina ärr och öppet promotar smink. Du gör inte tjejer en tjänst direkt. Då är frågan, är det bättre att jag låtsas? Är det bättre om jag raderar denna texten och bara skriver: ”Selfieperfection”. För vem skull agerar jag stark då? Är jag en förebild då?”
Kanske är det så att jag inte är en bra förebild? För vem är jag att skriva om hur viktigt det är att gå sin egna väg, att älska sig själv och att våga när jag själv vissa dagar när jag ser mig själv i spegeln inte gillar vad jag ser? När jag bokar tid för konsultation för diverse hudvårdsbehandlingar för att göra mig hy ännu finare, ännu bättre.
Det är inte det att jag inte kan visa mig utan smink, det har aldrig varit problemet. Jag har alltid kunnat gå utan smink och det har även varit en stor motivator för att ta hand om min hy på bästa sätt så att det ska se fräschare ut utan smink än med. Att jaga det perfekta glowet för mig har blivit lite av en sport och samma sak gäller sminket. Även nu, med ärren i ansiktet, går jag utan smink. Att andra tittar är inte ett problem. Det har aldrig varit ett problem för mig. Samma sak gäller min kropp. Vad andra anser om den har aldrig varit mitt issue då jag hela tiden har jobbat med att jag själv ska må bra i mig själv. Träningen började som ett verktyg för att gå ner i vikt men ändrades sedan till något mer bestående. Träningen blev en livsstil och fick mig att må bra, både psykiskt och fysiskt. Träningen fick mig att prestera, att våga använda kroppen i olika situationer och utvecklas. Det handlade inte längre om estetik även om jag fortfarande än idag är ärlig med att det är självklart jag vill se snygg ut naken. Men det är sekundärt, för träningen har blivit något så mycket mer än ett par tighta lår och platt mage.
Kanske är det därför jag nu reagerar över hur jag känner inför mitt ansikte. Det är hur jag ser på mig själv som får mig att fundera. Är jag en bluff? När jag tittar på mig själv så tycker jag om vad jag ser. Jag älskar mina kindben, mina ögon och min hy. Jag gör det till 90 procent och det är de där resterande 10 procenten som får mig att grubbla. De procenten som har checkat ut och inte riktigt har kommit tillbaka. Visst har man dagar då man inte känner sig på topp, det har alla och det är helt normalt. Men det skaver i mig när jag vaknar och ser mig själv i spegeln. Inte mycket. Nej, det är knappt märkbart. Men känslan finns där, som en kliande lapp bak i nacken på en tröja. Och det får mig att undra, varför känner jag som jag gör egentligen?
Borde jag svara annorlunda på alla de frågor som väller in på min IG-DM gällande hur man får slät hy? Hur man får det perfekta glowet och hur jag gör för att få ärren att lägga sig så fort? Borde jag istället för att ge mina tips istället svara ”Du är fin som du är, du behöver inte göra något”.
Det är klart att jag borde, men det vore skevt då jag isåfall inte lever som jag lär. Att vara så öppen och personlig i sina sociala medier har för mig varit väldigt naturligt. Hur jag har delat med mig av mina med och motgångar, mina åsikter och sätt att leva har inspirerat många. Det är fantastiskt och jag tänker på det varje dag. Så jag kan inte hjälpa att känna att jag sviker er lite nu. Att jag sviker mig själv. Men att fejka har aldrig varit min grej, det ligger så långt ifrån min personlighet och det är även det som stör mig mest med sociala medier.
Jag läste en debattartikel om hur en kvinna gick loss på hur vi kvinnor ägnar oss åt I-landsproblem när världen ser ut som den gör. Hon tycker det var rent ut sagt förjävligt och liknade oss med dumma får som springer patriarkala ärenden. Jag känner bara, låt en kvinna faila, att varje dag försöka vara sitt bästa jag är uttömmande och ibland ligger man där som en blöt liten fläck på golvet för ett trivialt icke problem.
