Igår flög vi hem från Malmö och bakom oss satt en stor familj, med två barn. Denna familjen hördes redan innan vi hade stigit på planet. Vi satt i den lilla loungen på Sturups flygplats och hörde ett vrål samtidigt som familjen gick förbi. Det kastades saker, barnen slängde sig på marken och gallskrek. Jag tänkte inte mer på det i mitt morfintillstånd, hade jag varit klarare i huvudet hade tanken slagit mig att de kanske skulle åka med mitt plan. Men jag var, vad ska man säga, lyckligt ovetandes.
Självklart så hamnade denna familjen bakom oss. Bakom mig. Det började ganska direkt sparkas i sätet och jag kände hur jag gång på gång fick flög framåt med huvudet. Vilken kraft va? Ja, det blir så när en 5 åring sparkar. De är inte små direkt. Jag lyckades somna till då tabletterna gjorde mig dåsig men vaknade efter några minuter av att jag kände hur något slet i mitt hår. Jag skakade på huvudet och satte på mig hatten igen som låg i mitt knä. Efter några minuter kände jag en kladdig hand dra mig i håret igen, rakt uppifrån, vilket betydde att barnet stod på sätet.
Jag slängde bak min hand och smällde bort handen, sen vände jag mig om och tittade på mamman. Hon tittade surt på mig och vände demonstrativt bort blicken medans hennes barn fortsatte skrika ”mamma mamma, Ipaaad..IPAAAD”. Och så fortsatte det. Hela resan. Jag sa till men det fanns liksom inte ett uns av ansvarstagande i dessa föräldrarna.
I mina ögon hade de misslyckats grovt med sitt föräldraskap.
När vi landade hörde vi hur de försökte få henne att sätta sig nere och spänna fast sig, hon skrek och ville titta på flygplanen. ”Oj oj oj, hon är sååå exalterad över flygplan, åhåhåh!” sa hon till flygvärdinnan som såg måttlig road ut.
Må hända, men ett barn kan fortfarande vara exalterat och uppföra sig. Det händer dagligen, så det är ingen omöjlighet. Sluta curla ditt barn.
Jag gjorde en story om detta igår och min telefon exploderade. Som alltid när man börjar diskutera föräldraskap. Det är lite som att hamna i klinch med ponny-föräldrar, man är glad om man överlever. Fick säkert 300 DM:s från föräldrar, icke föräldrar och faktiskt morföräldrar som höll med mig. Många av dessa föräldrar tackade mig för att jag öppet vågade skriva om det och tyckte rentav det var bra med en person som inte har barn som påpekade problematiken. Men sen trillade de in, de var inte många, men det var en liten klick, som fullständigt rasade över hur jag kunde vara så empatilös och icke ödmjuk inför alla dessa föräldrar som kämpar.
Mycket riktigt så läste inte dessa personerna vad jag hade skrivit om utan gick loss med försvarsmening numer ett:
”Du vet inget och kan inte uttala dig då du ej har några barn”
Nej, det har jag inte. Men jag har väldigt många bekanta som har barn, jag har en syster som har barn och jag har själv varit barn. Ett barn som fostrades hårt av en ensamstående mamma och kunde bete sig. Jag förstår att exempelvis spädbarn skriker. Det gör små barn och det får man ta. De kan inte kommunicera vart det gör ont, de kan inte peka, de kan inte säga vad de vill ha. Men ett barn som både kan prata och har fullgod hörsel borde kunna bete sig bättre än så. Det är alltid föräldrarnas ansvar och kan man inte hålla styr på sitt barn som river andra människor i håret så har något gått väldigt fel i deras uppfostran. Det är klart sånt svider att höra om man som förälder har barn som inte kan uppföra sig. Och att sen att en kvinna utan barn påpekar detta utan att skämmas blir som en extra vass nagel i ögat.
En pappa skrev till mig att det är så barn hanterar stress. Många barn kanske är rädda för att flyga och då ger de utlopp för sina känslor genom att agera och dra människor i håret. Barn är barn och måste få vara barn. Jag svarade såklart att jag inte höll med och fann denna stresshantering väldigt intressant då det är hans ansvar som förälder att då hjälpa sitt barn om det lider, inte mitt hår. Jag skänkte även en tanke till den den lärare som skulle få dessa barn i sin klass, för efter att ha pratat med många lärare så vet jag vilket otacksamt jobb många av dem har när de måste uppfostra andras curlade ungar.
Jag fick även en kommentar från en tjej som skrev en lång harang om att hennes barn har en diagnos och hur jag kunde vara så känslokall och inte förstå att det är inte lätt som förälder att handskas med dessa barn. Att man inte ska anta och dra alla föräldrar över en kam. Och att man definitivt inte ska uttala sig om saker man ej vet. Hon avslutade sitt meddelande med: ”Jag hoppas ditt eventuella barn föds utan en funktionsnedsättning, för jag tror helt ärligt talat inte du hade klarat av det.” Wow, fin kommentar från en människa som minuterna innan öste på om att man inte anta saker och uttala sig om sånt man inte vet något om.
Det är som att själva problemet, som nu att detta barnet rev andra medpassagerare i håret, hoppade på sätet och skrek hela resan utan att föräldern sa till, inte når fram till dessa personer. Vad jag egentligen menar. De blir så personligt kränkta att någon öppet ifrågasätter barn och föräldraskap att de missar exakt vad det var jag kritiserade.Sånt uppförande är inte okej. Jag har full förståelse för barn som har en funktionsnedsättning, men ska jag vara ärlig så är dessa barnen oftast bättre uppfostrade än många andra. Det är svårt med barn, det är ingen nyhet och det är en av orsakerna till att jag inte heller har haft bråttom. Jag vet att det inte är lätt och jag hyllar dagligen föräldrar i min närhet som kämpar. Barn är barn, men barn behöver fortfarande gränser och föräldrar som vågar fostra. Det är inte barnet i sig jag reagerar på, det är föräldrarna. De som inte vågar säga till sina barn.
Häromdagen stod jag i hissen och en mamma klev in med sin son. Han gick fram till knapparna och tryckte in allihopa. Jag suckade till men sa inget. Äh, jag har inte bråttom och tittade vänligt på mamman som nervöst log mot mig. När de sedan skulle av började pojken skrika om att han skulle åka alla våningar. Mamman försökte säga ifrån att de hade bråttom men pojken bara skrek och stampade i golvet. Hon vek sig, och sa okej, vi åker alla våningar bara du slutar skrika. Det var en del våningar om man säger så.
Jag är medveten om att barn förändras ens liv och det ser jag framemot, men jag kommer aldrig låta mig själv kontrolleras av mitt barn. Jag har många fina exempel i min närhet och beundrar min killes syster exempelvis över deras 3 åriga son som uppför sig vart de än åker.
”Vänta du bara tills du får barn…”
Ja, det gör jag, med allra största förväntan och målmedvetenhet. Jag har samlat på mig flera skräckexempel under åren och ser framemot att prövas. Men jag kommer aldrig någonsin ge mig när det kommer till att lära mitt barn respekt, hyfs och gränser.
