Vi pratar mycket om livet dessa dagarna. Livet vi har, livet vi hade kunnat haft och livet vi lever mot. Jag finner mig själv att nicka instämmande när min vän bredvid mig berättar att hon känner sig stressad över att tiden för oss som kvinnor krymper. För oss utan barn. ”Jag älskar att bli äldre och livet blir bara bättre, men jag önskar att det inte stressade mig att jag måste ta tiden i beaktning gällande barnfrågan..” säger jag och tittar ut mot vattnet.
Frågan om det inte känns dags för barn snart kommer allt oftare. Tränger sig på. Och även om jag vill ha barn så längtar jag inte. Jag känner noll själsligt eller kroppsligt begär. Jag blir mest bara irriterad när människor ska försöka ”tala mig tillrätta”, lyssna på kroppen och klappa mig på huvudet som om jag inte visste bättre. Dra åt helvete, jag är 33 år gammal. Jag vet.
Att det skulle vara ett egoistiskt beslut av mig att vara svalt inställd till livet med barn och enbart vilja ha ett får mig att lyfta på ögonbrynet. Att skaffa barn är en stor egoism. Men även ett av det mest fantastiska i livet. Jag vet.
Men även om det är fantastiskt så måste vi alla förstå och acceptera att det inte är lika fantastiskt för alla. Jag tycker inte barn är livets mening. Upplevelserna, innan under och efter, skiljer sig. I grund och botten handlar det inte om hur många eller när. Det handlar om att vi är så djupt rotade i att man ska. Livet ska levas i efter en punktlista och strävan mot det gemensamma målet ska vara likt för alla. För då kanske ens egna val inte ifrågasätts.
”Kvinnor som inte känner den biologiska längtan, kärlek och viljan att skaffa barn borde fråga sig vad de är för typ av kvinnor” sa en annan kvinna en gång på en middag när ämnet på tal.
Det finns en speciell plats i helvetet för sådana kvinnor som uttrycker sig så.
