I morse var jag på TV4 och blev filmad gällande debatten kring huruvida träning i sportbh ska förbjudas eller ej. Anledningen till detta är att Sats Norge gick ut med ett förbud mot träning i sportbh. Något som de nu har dragit tillbaka. Men frågeställningen och framförallt: irritationen kring hur vi i 2020 fortfarande talar om för andra, framförallt tjejer, hur de ska klä sig finns kvar.
Att det skulle bidra till kroppshets håller jag inte med om. Däremot gör förbud det. Jag tror på att lyfta problematik istället för att förbjuda. I alla aspekter. Desto mer man pratar om något som upplevs som avvikande eller ”felaktigt” desto mer förståelse får man för situationen och lösningar, andra än förbud, kan tillämpas. Tills man i bästa fall även inser att nej, det är faktiskt inget problem, och framförallt inte något man ska förbjuda. Kroppshets skapas inte av huruvida tjejer bär sporttopp på gymmet. Det ansvaret ska inte ligga på andra kvinnor. Det må låta hårt, men det är ett eget ansvar där varje individ bör jobba med sig själv och sin självbild. Och för mig, och även för många andra, är det en befrielse att se olika kroppar i lite eller mycket tyg. Det är en befrielse att känna sig fri att träna i vad man vill. Det är en befrielse att stå bredvid en tjej i sporttopp på löpbandet och känna hur kroppen vibrerar av utmaning. Känna hur svetten rinner och hur kroppen, som används som ett redskap, inte sjashas in i hörnet och beordras att täckas. Jag brukar säga att alla skulle må bra av ett eller två besök till simhallen. Det finns nog inget ställe som har så många olika sorters kroppar samlat på ett ställe. Detta är en befrielse med badhus. För det är den mest avslappnade plats man kan befinna sig på, förutom nudiststränder eller bastubad. Och vi mår alla bra av att påminnas om hur människor ser ut utanför vår egna bubbla. För ja, vi väljer någonstans vår omgivning och vad vi omges av. Och vad blir resultatet då?
Jag tränar 9 fall av 10 i sportbh. Varför? För att det är skönt. För att jag blir väldigt fort varm. Och ja, för att jag älskar känslan, friheten och framförallt: känslan över att må bra i min kropp. Och jag märker hur många som samlar mod av att jag obehindrat tränar i sportbh. Vilket i sin tur inspirerar tjejer i deras närhet. Ringar på vattnet ni vet.
Vi ser alla olika ut. Men hur ska vi acceptera det och framförallt bli sams med våra kroppar om vi inte utsätts för det? Att stigmatisera hud är inte rätt väg att gå.
För vad kommer härnäst? Mätsticka för att kontrollera längden på shortsen? Förbud mot smala axelband och urringade linnen? Det må låta absurt, men hur absurt lät inte förbud mot sportbh:s första gången man hörde talas om det?
Och här är vi nu.
Även om Sats Norge har dragit tillbaka sitt förbud så skapades det. Det togs upp på ett möte, klubbades igenom och genomfördes. Sen att de inte tog tillfället att vända sitt snedsteg till något bra och spinna vidare på det är en annan diskussion. Deras PR-ansvariga var väl iväg på hyttetur och missade den möjligheten.
Av de 300 svaren jag fick gällande denna frågan igår så var det ett par som stack ut och fångade mitt intresse. 98% ifrågasatte förbudet starkt och tyckte andra skulle ge fan i hur vi kvinnor ska klä oss. Med all rätt. Men sen var det ett par stycken tjejer som kommenterade ”det är skillnad på att träna i sportbh och träna för att visa upp sig”.
Vet ni vad? Låt oss. Låt henne. Det säger mer om dig än henne.
