”Nu är jag ensam..” sa jag till min vän som stod med armarna om mig och kramade mig hårt. Med ens när jag uttalade ordet ensam insåg jag att ljög, att jag i mitt självömkande tillstånd red på vågen av sorg, ilska och hopplöshet. Ensamhet skrämmer inte mig. Det är min största styrka. Lustigt det där, hur verklighetsfrånvänd man blir i en kris. Min vän grep tag om mig. Ruskade. Som att hon ville att jag skulle vakna. ”Du är aldrig ensam Joanna, du är du och du har oss, du är rikast i världen..” sa hon och kramade mig ännu hårdare. Och jag grät. Jag grät som jag aldrig har gråtit förut. Jag grät av brustet hjärta, sorg över att framtiden tog en annan riktning och gå vidare från någon man delade allt med. Jag grät över besvikelsen, jag grät över ilskan, den brinnande ilskan över att inte känna sig något värd.
Jag minns hur jag den dagen hällde upp ytterligare ett glas vin och blundade hårt. Jag hoppades någonstans att det skulle stänga ute de ljud som en dragkedja på en väska gör när den stängs och lämnar lägenheten. Jag minns hur jag kravlade runt i dagar och kände hur livet rann ur mig. Jag minns det så klart.
Jag är inte ensam. Jag vet det. Mycket är jag just nu. Sårad, ledsen, förbannad, skör och uttömd. Där som en gång fanns en glöd, den glöd som gör mig till den jag är, den glöd som får mig att kämpa och ta över stafettpinnen när det är svårt. Att inte lägga mig platt och ge upp. Den glöden har svalnat. Det brukar bli så när det glöder så intensivt att det tillslut kvävs av försöken. Mycket är jag, men jag är som sagt inte ensam.
Jag säger till till mig själv när det känns som jag ska gå i sönder och min spegelbild väser ”vem kommer någonsin älska dig igen?”.
