Sitter i lobbyn på hotellet och jobbar undan det sista innan jag ska ta mig till flygplatsen och flyga ner till Stockholm igen. I eftermiddag spelar jag in två poddavsnitt inför julhelgerna med Jessica och sen drar jag på julbord. Det blir ingen direkt ledighet för mig då jag kommer jobba hela julen, men det är ett eget val och jag vill verkligen gå in i det nya året med ordning och reda. Det har varit en omvälvande höst på jobbfronten och jag vill ha allt klart inför projekten som drar igång nästa år. Det har varit en lyckad resa upp och jag vet att många av er har följt mina äventyr längs vägarna med alla renar. Några av er har undrat lite varför jag inte alltid skriver ut exakt var jag är. Jag förstår det, vissa saker gällande mitt jobb på SOS International kan jag bara inte dela med mig av och jag vill hålla den biten lite utanför mitt ”offentliga” liv. Det är ren professionalism och respekt gentemot mina kunder och leverantörer. Tycker dock det är fantastiskt att ni frågar och undrar, att vi har den kontakten med varandra. ♡
Jag kom att tänka på en grej när jag satt tidigare i morse och åt frukost. Det var nästan uteslutande ”hemkommande” gäster på hotellet eller familjer som hade samlats för att äta frukost ihop och dra igång ledigheten. Det var tjejgäng som studerade lite runt om i landet och förmodligen sågs varje jul över en frukost just här. Det var stolta föräldrar som lyssnade uppmärksamt på sin dotter som berättade om sina äventyr som flygvärdinna. Det var en mamma och hennes son som fantiserade om all god mat som mormor och morfar skulle laga. Det var en nervös pojkvän som förmodligen skulle presentera sin flickvän för första gången.
Alla gäster hade en sak gemensamt och det var att de ”kom hem”.
Det fick mig att tänka på min egna känsla kring att ”komma hem”. Imorgon åker jag och Calle till Skåne, närmare bestämt Ensligheten som är en pytte by utanför Snårestad ca 1 mil frå Ystad längs med havet. Själva känslan kring att åka hem till gården där jag har vuxit upp, haft underbara somrar med mina hästar, alla övernattningar i stallet bland höbalarna, alla de tidiga morgnar när jag efter morgonfodringen satt och matade våra flasklamm som hade blivit bortstötta av sina mammor, de mörka vintrarna när det hade blåst igen så pass mycket att skolbussen var inställd, själva den känslan är fin. Det är som en varm filt kring hjärtat och jag älskar lugnet jag får där ute. Det är som en skyddad plats och jag ser riktigt mycket framemot att ligga och dra mig i sängen samtidigt som mamma (alltid) smäller med köksluckorna nere i köket och huset fylls av olika dofter från någon maträtt som alltid står redo. Jag ser framemot att dra på mig löpskorna och ge mig ut längs de långa flacka landsvägarna förbi slott, sjöar och skogar. Jag ser framemot stillheten och lukten av hav. Jag ser framemot att mysa med min systerson, kolla roliga klipp med min systerdotter som numera hänger mer på snapchat och youtube än mig och helt enkelt hänga med min familj tillsammans med Calle.
Men om jag ser framemot att ”komma hem” till Ystad? Nej.
Jag har ingenting som får mig att längta till själva staden längre. Mina vänner som jag umgås med flyttat därifrån, det finns några fåtal kvar som jag gärna hade kunnat ta en fika med men det är allt. Kanske är det kallt av mig att resonera så, men det är en lätt pust av melankoli som sköljer över mig när jag går längs gågatan. Det är samma folk utanför Systembolaget, samma gäng som fikar men enda skillnaden är nu att de är två-barnsföräldrar och husägare, det är samma personer som mäter en med blicken men aldrig hälsar. Det är samma typ av juldekorationer i blomsterhandeln. Det är samma personer som fortfarande bråkar om samma sak och snor varandras killar. Samma jul-rea på Lindex. Samma julgran på torget. Men framförallt – det är samma avmätta känsla att befinna sig där. Det kanske är annorlunda om man är ett gäng som man kommer hem till, som möts upp, som har följts åt genom livet och har sin hemstad som bas. Men jag har inte det. De människor som jag står mig närmst från Ystad har flyttar och bor bland annat i Stockholm. Jag har liksom inget typiskt tjejgäng. Jag tillhörde aldrig ett sådant. Jag hade vänner i olika grupperingar och flöt liksom runt. Och när jag slutligen landade i Stockholm byggde jag upp ett helt nytt nätverk och har idag vänner som jag älskar något fruktansvärt. Det spelar ingen roll att vi blev vänner för 4 år sedan eller 1 år sedan. De är en del av min familj och det betyder så oerhört mycket för mig.
Min kille frågade mig en gång om jag inte ville flytta tillbaka och jag tittade på honom och sa ett kort bestämt ”Nej”.
Vad ska vi ner och göra? Om jag inte ens känner begeistrad att gå genom stan när jag är nere på besök – hur skulle jag då kunna bo där? Speciellt när jag dessutom har fått rensa ut en drös med människor från min FB för det har visat sig att deras hjärnceller verkligen har fått flipp i takt med alla Sverige-flaggor och SD-sympatier.
Jag vet fler som inte känner samma upprymdhet att komma hem till sin hemstad. Någon uttryckte sig i stil med ”det är nästan lite tabu att säga”. Kanske är det så. För vad är hemma egentligen? Min familj må bo där, men det är allt.
Kanske är det dags att skapa nya traditioner och fira julen i Stockholm något år. Skapa ett nytt ”hemma” och sätta sin egna prägel på julfirandet. Samt slippa stressa kors och tvärs genom landet och lämna över den biten till andra halvan av familjen.
Tro nu inte jag är en bitter The Grinch, det är jag inte, inte alltid 
God Jul på Er. Puss!
