Det är mer bök med långpass i värme. I alla fall för mig, speciellt då jag inte gillar värme och presterar sämre vid högre temperaturer. Och ja, jag slarvar även med vätskan vid längre och tuffare pass. Det är min akilleshäl. Där lever jag inte som jag lär skulle man kunna säga.
Igår hade jag mitt längsta och tuffaste löppass under resan. Jag lämnade Chalong i igår morse och checkade in på Thanyapura som ligger ca 45 min norrut runt 11:00. Resten av gänget har åkt hem till Sverige och jag reser nu ensam sista dagarna.
Jag ville inte stressa med att springa passet på morgonen innan utcheckning så valde att förlägga det till sen eftermiddag. Det positiva med detta var att jag skulle kunna sova en stund längre, fylla på med vätska under dagen samt hinna få i mig mat. Det negativa var att jag inte gillar att träna på eftermiddagarna. Men. Kanske var det bra tänkte jag? Kanske var det precis det jag skulle göra då.
Det är ingen hemlighet att man svettas mycket vid träning. Jag svettas bara jag joggar på bandet på SATS, vilket är bra. Min kropp jobbar med att hålla nere kroppstemperaturen genom att kyla ner den, genom att då svettas. Samtidigt som vatten avdunstar från huden måste dock normal vätske- och saltbalans upprätthålls. Jag läste en studie om hur kroppen förlorar mellan 3-4 liter under ett lopp i värme, då med kroppstemperatur på 39 grader vilket är ”standard” under värme. Det är onekligen påfrestande och betyder att man måste dricka. Ordentligt. Det fina med kroppen är att den grym förmåga att anpassa sig till olika miljöer. Jag svettas mer här, jämnare fördelat över huden och med mindre salter. På bara 2-3 dagar hade jag anpassat mig till värmen, även om det fortfarande var tufft såklart. På 7-10 dagar kan man optimera värmetåligheten rejält. Framförallt om man lägger in en plan för vätskeintag under sina pass.
3 tips jag använder mig utav vid löpning i värme:
1. Blöt keps/häller vatten över huvudet.
2. Bestämmer redan innan löppasset vilka klockslag (skriv ner på handen om du ej minns) jag ska dricka och ta gels.
3. Hänger i svala utrymmen innan löpning och duschar kallt på morgonen.
Vid halv tre gick jag upp till rummet som hade en sval temp från Ac:n och jobbade en stund. Fyllde på med vätskeersättning och mer vatten. Åt även en banan och förberedde mitt energiintag som jag skulle inta under passet (samt under ett lopp jag tränar inför) och som var uträknat av min coach Mattias. Framåt fyra begav jag mig ut. Det var mulet och blött på marken efter att det hade regnat under dagen. Perfekt löpväder. Vad som inte var perfekt var mitt humör. Jag hade under dagen pendlat mellan att vara förbannad och ledsen. Antagligen PMS. Eller en rådande livskris. Vem fan vet, stor chans för båda.
Jag hakade på en triathloncoach och en australiensare som skulle ut och springa en loop på 7 km. Vi sprang i ett lugnt 6 tempo och snackade löpning. Lustigt det där hur snabbt man kan finna sig i en situationen med främlingar. Jag fortsatte springa ytterligare ett varv på loopen när de svängde av mot hotellet. Drog en gel (40 g kolhydrater). och passerade 10 kilometer. Började mentalt förbereda mig för den första intervallen. Jag hade 3 x 3 km i min racepace och började få en dålig känsla inför dem. Benen kändes tunga och jag hade svårt att andas. Det var så jädra kvavt och solen låg på igen efter den korta regnskuren. Tog ett beslut efter intervallen att dra ner på tempot något de andra 2 intervallerna. Annars var risken att jag skulle tappa farten totalt på resterande löpning efter mitt fart-block. Stannade i en minut. Drog i mig ytterligare lite sportdryck, sista gelen och växlade upp igen.
Det är något unikt att springa i Thailand. Jag minns förra året när jag var i norra Thailand och sprang ett halvmarathon. Då fick jag exakt samma känsla som idag. Den vilda euforin som rusar genom kroppen när man springer meter efter meter genom djungeln. När man passerar gummiplantage och familjer som sitter och säljer frukt vid vägkanten. När man får hejjarrop från nästintill varenda moppe som passerar. När man stirrar på varenda hund som man passerar i tron att ens blick ska få den att sitta ner och inte springa efter ens hälsenor. Värmen. Palmerna. Det är något speciellt.
Intervallerna var klara och klockan hade passerat 2 timmar. Jag märkte hur steget hade ökat i frekvens och jag befann mig i andra andningen. Helvete vad är det här? Varför kändes det så lätt? Tittade på klockan, låg under 5-tempo och passerade 24 kilometer. Bakom mig höll solen på att gå ner och den tryckande värmen hade lättat en aning.
Runners high var ett faktum. Den tidigare misären var som bortglömd.
Helt plötsligt var det beckmörkt. Fan. Hade glömt bort hur snabbt det blev kväll här i Thailand. Jag befann mig på på en slingrig väg tillbaka och såg inte handen framför mig. Rätt läge att bli biten av en orm eller en galen rabies-hund mumlade jag för mig själv och skrattade ett rått skratt. Svängde av till hotellet, sprang in på löpbanan och avslutade mina sista 15 minuter med att springa varv efter varv med ben som inte ville sluta springa.
Klockan stannade på 2 timmar och 30 minuter. Jag hade fixat det!
Och pannbenet hade inte checkat ut.
Ni kan ju tänka er min glädje. Hur jädra nöjd jag var när jag beställde pasta och ett glas vin. Yes yes yes!
Idag har jag vilodag. Ska eventuellt simma ett par längder och gå en promenad för att undvika att stelna till i benen. Sen ska jag ner till sportklubben och bada isbad. Men förutom det ska jag bara ta det lugnt. Powernapa, läsa böcker och äta glass. Och framförallt – dricka mycket vatten. Jag känner att jag ligger i underkant när det kommer till vätska och salt. Nackdelen med värme.
Hej på er,
