Vaknade till med ett ryck vid 04. Regnet smattrade mot rutorna och jag kände något hårt vid hakan. Det var min mobil, jag tryckte upp skärmen och såg en orderbekräftelse från Zalando. Just ja, jag hade nätshoppat innan jag somnade igår. Jag log för mig själv och tackade mamma i tanken för glasspengen hon skickade förra veckan. Det tog inte många minuter fören jag hade somnat om igen. Och vaknade lagom till uppstigning 2 timmar senare. Det hade slutat regna och solen började titta fram. Jag snörade på min skorna och gav mig ut på gatan som precis hade börjat vakna till liv. Solen värmde min rygg och jag såg Johann lite längre fram, vi kramades och log mot varandra, båda såg framemot denna rundan. Vi hade mycket att prata om. Våra ben ville springa. Vi tog sats.
En timme senare var vi tillbaka på samma punkt där vi ökade våra steg. Ropade att vi hörs och fortsatte springa hemåt. Jag log med hela kroppen, ansiktet, ögonen. Mannen som mötte mig med sin lilla labrador tittade på mig och log. Söt hund hojtade jag och fortsatte springa. Kroppen kändes som ett fulladdat batteri. Den vibrerade och ville inte sluta producera rörelse. Min höft mådde som en gud och jag kände styrketräningen hade gjort sitt de senaste veckorna.
Och där och då slogs jag av en sådan stark längtan efter februari. Ni vet när man nästan stampar på stället för att man är så frustrerad och vill att det ska hända NU NU NU!
Jag ser så mycket framemot Barcelona Halvmaraton som jag, Alex och Elin drar iväg och springer. Bara att spendera en helg i Barcelona är för jädra trevligt, men att dessutom springa lopp. Ja men ni hör ju själva.
Har börjat smyga igång med mitt löpupplägg och kommer från och med december gå på ett mer tävlingsinriktat löpschema. För min plan är att kapa en del tid både milen och halvmaran.
Och ni vet ju hur det är, ingen minns en fegis.
Hej!
