Jag stryker handen längs benet och ser hur oljan lämnar spår av skimmer på min handflator. I andra handen håller jag ett glass vitt krispigt sancerre. Tar en sip. Drar tungan längs mina målade läppar. Över tandraden. Min lugg, som är snäppet för lång just nu, hamnar i ögonen och jag ruskar på huvudet ett par gånger samtidigt som vi går ut från hotellrummet. Ut till en glödande kvällssol som får min silhuett att dansa sidan om mig där jag går längs hotellets husvägg. Våra vänner går hand i hand tätt bakom oss och vi hojtar att vi kommer efter, att de ska gå före. Det är något mäktigt med tomma läktare. Rader med stolar vars ryggstöd har en historia. Olika människor, olika händelser. Alla förenade kring center court som idag ligger så stilla som vinden som nu har mojnat. Det är tyst. Helt tomt. Vi står på trappan tre rader upp och våra handryggar som nuddar varandra. Först ett lillfinger sedan ett långfinger som letar sig in. Tillslut håller vi den varandras händer. Det går en minut. Två. Sen bryts det stilla, det tysta, det svävande av en mobil som ringer. ”Var är ni?” frågar den pigga rösten i andra änden. Vi skrattar till, drar en vit lögn att vi är vid bordet och skyndar upp, två trappsteg i taget mot restaurangen. Fortfarande med våra händer i varandras.
