Det dröjde inte länge, det dröjde inte alls. Jag får säga att det kom redan innan vi sa ja till varandra. Så fort ordet bröllop hade yttrats och dagen D närmade sig. Små subtila hintar som växte sig mer tydliga desto närmare vi kom och jag slutligen stod där med den vita klänningen på min kropp och log mot mannen i mitt liv. Nu när vi har kommit över det trappsteget så verkar det vara fritt fram.
”Nu återstår det bara barn..” ”När är nästa steg..?” ”Är det något ni tänker på nu när ni har gift er..”
Jag får panik. På riktigt, jag får paa-nik av barnfrågan. Det är som att vi har nått det näst sista trappsteget på livet och barn är det som återstår för att komma i mål, komma längst upp på stegen. Längst upp på livets kulm. Livets fulländande kulm. Fyfan, fy jävla fan. Jag ser mig själv utifrån, hur jag sakta backar, steg för steg, ner för trappan och ställer mig lite diskret på sidan. Don´t mind me säger jag och sveper med armen så att kön bakom mig ska gå före. Jag har inte nått toppen av livet ännu, jag har knappt börjat. Och jag vill inte att barn ska vara det som borde vara nästa steg.
Varför är människor så fascinerade av barn? Jag förstår att man är det av sina egna, konstigt vore ju annars och med ALL rätt. Att få barn och få möjligheten att fostra och leda sitt barn genom livet är en ynnest och något av det största i livet. Jag har full respekt för det och har många fantastiska mammor i min närhet som är förebilder i sitt moderskap. Men fascinationen för andras beslut och aktivitet gällande barnfrågan? Fascinationen för andras graviditeter? Åsikterna gällande valen, barnuppfostran och huruvida man väljer bort vaginal förlossning för att slippa spricka från Ystad till Haparanda och kissa på sig resten av livet? Vad är det för galenskap?
Det är inte en fråga om när, det är en fråga OM. Vilket är en otroligt skön känsla att ha landat i. Att kanske inte alls. Men vet ni vad som irriterar mig? Allt snack om att ”det inte finns någon BRA tidpunkt att skaffa barn, utan det är bara att göra.” Va? Vi kvinnor matas med detta och någonstans så trubbas känslorna av. Den där magkänslan att det kanske inte är rätt just nu. Nej, den ska vi förbise och lägga locket på. FÖR DET ÄR BARA ATT GÖRA.
Jag vill inte bara göra. Jag vill heller inte ha det gjort. Jag vill inte acceptera läget. Det är inte ett snabbknull, tandläkarbesök eller tråkigt möte. Det är ett liv.
Jag har varit gift i en månad, det enda som ska göras och är prio för mig är att ligga och njuta av hur fantastiskt det är att vara vi två. Bara vi två. För vi värdesätter det något enormt och känner oss fulländande i detta här och nu.
