Igår postade jag en bild med en text gällande kvinnokroppen på Instagram (läs den här) och skrev om hur annorlunda det var att gå runt i bikini här. Först och främst i form av att jag var den som hade mest tyg på kroppen den kvinnorna runt omkring mig hade minimala stringbikinis. Och när jag skriver kvinnor så menar jag verkligen alla åldrar. Från 20 upp till 60 år. I alla dess former. Och det som stod ut mest? Hållningen. De gick som de ägde stranden med sina kurviga, smala, vältränade, valkiga, långa, korta, gropiga, släta, håriga, slätrakade kroppar.
Och det var så oerhört befriande, men även en tankeställare. En liten omskakning om hur skev kroppsuppfattning vi egentligen har i Sverige, eller nej, säg norden. Absolut, fokuset på kvinnokroppen finns överallt och ter sig annorlunda från land till land. Kulturerna ser annorlunda ut och vi har olika fokus. Men. Jag upplever ändå att jag känner mig friare och mer bekväm i min kropp utomlands. Och då har jag ändå bra självkänsla och tycker om min kropp. Vilket såklart får mig att tänka på de som inte har det. Vilket jävla helvete det måste vara att visa sin kropp i ett samhälle där 10 procent prickar in ”drömkroppen” som man ska ha. Det gör mig så jävla less och förbannad. Att vi inte har kommit längre, att inte medierna har kommit längre. Det gjorde ont i mig att läsa era dm:s när ni delade med er av just detta och höll med om att pressen lite släpper när man reser till ett land där man ser olika typer av kroppar.
Den här debatten är tudelad, många anser att för att komma ifrån fokuset på kvinnokroppen så ska rikta fokus från den och avsexualisera den. Jag håller inte riktigt med. Jag är så trött på att det skriks sexualisering så fort en tjej visar lite hud, så fort vi pratar om rumpor och bröst. Låt mig få göra det. Jag tror på att lyfta frågan. Att våga diskutera och ifrågasätta. Låt kvinnokroppen vara i den benämningen att vi själva ska bestämma hur vi vill prata om den, hur vi vill exponera den. Låt oss göra det utan att döma. Utan att klä in oss i fack. Utan att ge oss förhållningsregler. Utan att säga hur vi ska se ut. Då tror jag även pressen lite kommer släppa.
Jag fick en kommentar häromdagen att jag tycks hittat en favoritpose där jag står snett framifrån med benet utstickande så att rumpan lyfts. ”Varför gjorde jag detta? Varför fokuserade jag på kroppen? På att se snygg ut?” Om jag vänder på frågan, varför inte? Jag har hittat denna poseringen för att jag tycker jag ser för jävla snygg ut och då jag älskar min rumpa så är det väl självklart att jag vill att den ska framhävas. Punkt. Vi behöver inte gå längre än så. Jag bestämmer själv hur jag exponerar mig själv.
Som en bekant skrev till mig så är hon rädd för att lägga ut vissa bilder på sig själv då hon är rädd att de är ”för sexiga”. Hon var rädd att folk ska döma ut henne då hon faktiskt har ett viktigt jobb och är rätt smart. Jag förstår hennes dilemma då det är så samhället tyvärr ser ut. MEN. Vi måste våga, och vi måste väga säga ifrån när någon får oss att känna oss som något vi inte är. Vill folk döma mig för att jag poserar med min rumpa i fokus, att jag har en kort kjol eller ler förföriskt på min selfie så varsågod. Men jag vet att det där spelar ingen som helst roll för vem jag är. För vad jag kan.
Avslutar med en incident som hände min tjejkompis igår. Hon hade lagt upp en bild där hon ler och håller för sina bröst med sina händer. Det är en skitsnygg bild och väldigt artsy. Hennes tjejkompis kommenterar med en väldigt bitter ton: ”Undra just varför du gnäller att du får dickpics. Kan det vara på grund av denna typen av bilder?” Sånt gör mig riktigt förbannad. För ännu en gång så shamear man kvinnan istället för det verkliga problemet vilket är att mannen tar sig rätten att skickar dickpics. Det är samma sak som att fråga en kvinna vad hon hade på sig vid ett överfall. Att det dessutom är en kvinna som kommenterar så, en såkallad vän, är extremt ruttet. Ännu en gång så döms kvinnan för hur hon exponerar sin kropp.
Sluta med det.
