Jag har alltid varit noga med hjälm, det har liksom aldrig varit något snack om saken. När andra i min klass på högstadiet har tyckt det har varit töntigt så minns jag hur jag ryckte på axlarna och cyklade vidare med min störtkruka på huvudet. Samma sak i vuxen ålder, att bära hjälm har varit en självklarhet och inte ens en fråga om ”coolhet” eller att frisyren skulle sabbas. De få gånger jag har cyklat utan hjälm har alltid lämnat kvar samma känsla i kroppen. Ni vet den känslan när man lite pustar ut.
Hjälmen jag bar förra veckan när olyckan skedde räddade mitt liv. Kort och gott – den tog den största smällen och klövs mitt itu. Den dämpade det redan hårda fallet för mitt ansikte där näsan knäcktes och jag fick flertal frakturer samt sy 50 stygn. Den tog smällen och lämnade min skalle intakt samt en fullt fungerande hjärna, om man bortser från hjärnskakningen. Därför är det inte så konstigt att jag nu efter olyckan reagerar lite väl häftigt när jag ser personer cykla utan hjälm. Ännu mer när jag ser föräldrar cykla med sina barn som inte har hjälm.
Men jag reagerar, jag reagerar kraftigt. Jag tycker att man är totalt jävla dum i huvudet när man väljer bort hjälm. Det är intelligensbefriat och ett tecken på att man inte har mycket att skydda innanför pannbenet. Och när man dessutom för över det på sina barn, som inte vet bättre, det är som att säga okej till en olycka. Att ställa sig med öppna armar och säga: ”Det är lugnt, det gör inget om jag eller mitt barn skadar oss allvarligt eller rentav dör”.
Jag är skitcool och jag bär hjälm, så vad är din ursäkt?
