Sov nästan helt mellan 02 och 06 idag, framsteg ändå. Vaknade till några gånger för att putta på det snarkande värmeelementet som låg bredvid och fick huset att skaka. Läste mellan varven kommentaren jag fick från en person som säkert menade väl men inte riktigt uttryckte sig lika bra. Först blev jag ledsen. Sen läste jag igen och la ifrån mig telefonen. Låg och funderade. Var jag ledsen för hon pekade ut det uppenbara? Mitt egna val, mitt fel, att sätta mig på cykeln eller var jag ledsen för jag inte borde känna såhär starkt? Är jag berättigad till dessa känslor? Till folks omtanke?
Jag låg och vred på tankarna. Läste om ett meddelande jag hade skickat till en killkompis där jag skrev att jag inte känner igen mig själv då detta tillstånd jag befinner mig är ovant för mig. Att inte riktigt känna samma hunger för livet, att vara nere, att vara bitter och less. Att ha ångest och att känna mig ”överflödig” i samhället (fullkomligt hatar att vara sjukskriven när jag faktiskt fungerar i övrigt). Jag läste det flera gånger och insåg sedan att nej, jag är inte ledsen över vad hon skrev.
” Förstår att det känns surt, ledsamt, orättvist och hemskt för dig. Men kan ändå tycka att du har ju valt själv att cykla, cykel, moped och motorcykel är riskabelt. Speciellt vid olyckor. Jag tycker du hade änglavakt. Ditt ansikte kommer till nästan 100% bli helt återställt, du har inte brutit något, förlorat någon kroppsdel.
Jag själv är galet irriterad på alla cykel dårar i city! Hoppas du snart är helt återställd, du verkar repa dig fort, och snart hittar till aka till sporten. Jag själv lider av en kronisk sjukdom vilket gör att jag måste anpassa mitt liv efter den sjukdom. Lycka till. ”
Jag är irriterad över oförmågan att inte känna av situationen. Att inte i det tillfället bara läsa, tycka att det kanske inte är fullt så synd om personen och hålla det där. Den här jämförelsen vem som har det värst äcklar mig. Inte bara i dessa lägen, utan i allt i livet. Och framförallt – när är det ”okej” att klaga? Att må dåligt över något? Det är lite som när vissa människor säger till kvinnor som får sitt första barn och som berättar sömnbristen. ”Borde du ha tänkt på innan du skaffade barn”.
Absolut. Visst är det så. Och jag tror dessa kvinnor är väl medvetna om sömnbrist och andra tuffa tillstånd, men just där och då behöver man kanske inte säga det till dem. Let it slip liksom. Låt tanken passera.
Visst är det så att olyckan inte hade hänt om jag inte hade satt mig på cykeln den dagen. Men då hade något annat hänt, längre fram, för det är så livet fungerar. Att undvika att utsätta sig för situationer där olyckor kan hända är kanske denna tjejens och många andras val i livet. Jag tror inte på det. Jag vill och kan inte leva mitt liv så. För tyvärr, för eller senare händer olyckan, vare sig du gör något eller ej.
Och då måste vi sänka garden och låta mänskor få känna, även om man själv inte känner samma. ♡
