Ni är en del som har önskat ett inlägg om mitt förflutna inom ridningen. Usch, det känns så hemskt att skriva förflutna, som att det aldrig mer kommer existera, vilket såklart inte stämmer. Jag kommer ta upp ridningen, det är inte en fråga om utan när. Jag saknar det så mycket och hästar kommer alltid vara mitt spriti-animal. Det är med dem jag känner mig som allra tryggast och hela mitt väsen kommer till ro. Varenda del i ”hästeriet” tilltalar mig och efter att haft häst under hela min uppväxt då jag växte upp på en hästgård utanför Ystad så fann jag snabbt att ridning inte handlar om att sitta på hästen utan så mycket mer. Det är tidiga fodringar, isiga hagar i januari, en varm mule som boffar efter uppmärksamhet när man sitter inne i boxen och läser läxorna, det är doften av hö och ljudet av skrapande hovar när man blötlägger den sötsliskiga betforn över natten. Det är ett nymockat stall, varma sommardagar barbacka genom skogen och sena kvällar i ridhuset där man gång efter gång tragglar igenom en kombination på hoppträningen. Det är tårar när ens ponny vägrar komma in från hagen och ett varmt hjärta när man hör ett högt gnäggande från andra sidan dalen och känner hur marken vibrerar av galopperande hovar mot sig. Det är halm i håret och blåmärken efter tjuvnyp. Det är allt och så mycket till.
Min första ponny var en busig d-ponny som gjorde allt för mig. Och jag för honom. Hugin var min bästa vän och trots att han var en dynamitladdad arabhingst så uppförde han sig och vi växte fram och ihop till ett starkt team. Det fanns ingenting vi inte klarade och jag var aldrig rädd tillsammans med honom. Jag dundrade fram barbacka längs stranden nere vid Mossbystrand, hoppade svåra kombinationer och lärde mig skänkelvikningar på honom. På somrarna låg jag och läste på hans rygg och på vintrarna drog han fram mig och mina vänner med pulkan slängandes bakom rumpan. Alltid med en pigg och nyfiken blick. Och alltid alltid med ett gott hjärta.
På somrarna när hästarna släpptes ut på 4 veckors grönbete åkte jag till bland annat Polen och England för att jobba i tävlingsstall och bättra på min ridning. Där tävlade jag små ettriga, och smätt galna, irländska ponnys som sedan såldes vidare. Jag red jakt, hoppade 1.40 på stora maffiga tyska maskiner till hästar och jobbade tidig morgon till sen kväll. På kvällarna drack vi billig Tesco-cola i vår lilla husvagn och polerade våra stövlar. Det var somrar fyllda med häst, häst och åter häst. Och jag är evigt tacksam att mina föräldrar vid 13 års ålder började skicka iväg mig på sådant. Att de inte mjäkade.
I samband att jag växte ur Hugin, tog vi föl på Ahlizia vilket resulterade i ett väldigt egensinnat sto vid namn After Eight Glaz efter Eighty Eight Keys (henne jag rider på bilden). Hugin fick dock stanna hos oss ett år och reds av en yngre tjej medan jag tog hem ett halvblod på foder. Taifun visade sig vara spritt språngande galen och efter 5e avkastningen utan någon riktig anledning i skogen lämnade jag tillbaka honom och började hjälpa till i ett tävlingsstall 10 km från vårt stall.
Vi red in Affe, jag planerade framåt och det var i samma veva jag blev sjuk som ledde till förlamning. Det fick lite luften att gå ur mig och när Hugin såldes till en helt fantastisk tjej längre upp i landet som fortsatte tävla honom blev fallnade min glöd. Det fick mitt hjärta att sprängas i bitar trots att jag visste att det var för det bästa. Men trots det bästa för honom så hade min bästa vän lämnat mig.
Efter studenten flyttade jag in till stan och lånade ut Affe till en tjej som fortsatte utbilda henne. Och där tog mitt hästliv slut. Eller inte slut, jag pausade det lite.
Och jag väntar fortfarande på den dagen jag avbryter pausen, för det finaste som finns i livet är faktiskt att känna en varm hästkropp mot sig själv. Det finns nog inget som slår det.
