Det är intressant hur mycket tid man helt plötsligt har över när man inte har tillgång till Instagram. Det blir också väldigt tydligt hur mycket tid jag spenderar på mitt jobb. Hur mycket tid som äts upp av att vara inloggad och hela tiden småjobba. Att låta dagen bitvis ätas upp av något som egentligen inte alltid är nödvändigt. Missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb och närheten jag har till det community jag har byggt upp på min Instagram men det är då även lätt att när man älskar något att gränserna mellan jobb och privatliv suddas ut.
Med det sagt så är det inte som att jag ligger raklång i en solstol (även om jag befinner mig i ett väldigt varmt land just nu) bara för att jag inte kan jobba på samma sätt just nu. Det finns att göra. Kunder ska ha nya upplägg, jag har möten med nya partners inför 2023 och jag håller på att sälja in lite skribentjobb. Friendcation går som tåget, både Kappadokien 2023 och Alperna 2023 blev fullbokade inom 2 dagar.
Jag håller mig sysselsatt och försöker hålla den rivande ångesten med jämna mellanrum lägger sin kalla hand mot min hals i schack. Det har gått snart en vecka sedan jag tappade kontrollen över mitt instagramkonto och jag försöker hålla huvudet kallt. Jag jobbar på samtidigt som jag jagar efter rätt personer att kontakta för att återfå mitt konto. Den enda nya informationen jag har fått är att det verkar vara en teknisk glitch och det är enbart en ingenjör som manuellt kan åtgärda problemet. Men då situationen är som den är på Meta så kan det dröja veckor. Och här sitter jag med samarbeten som flyttas fram och en rivande ångest över framtiden.
Och vet du vad det värsta är? Jag har aldrig definierat mig med min instagram och inte heller vem jag är eller vad jag har byggt upp som offentlig profil. Jag har alltid kunnat ha en tydlig gränstagning och vetat mitt värde, kompetens och vem jag är.
Men för första gången så tvivlar jag.
Vad gör jag nu?
