Mörker. Jag känner bara mörker. Kvinnor våldas och mördas av män på löpande band samtidigt som jag läser stora rubriker om hur oroligt det är på fotbollsmatcher där män skadar män, frivilligt över en sport. Sportfantaster kräver mer insatser och beskydd under innan, under och efter matcher. Mer än de hundratals som redan sätts in för att städa upp efter slöddren som sliter varandra i stycken.
”Man måste ju vara säker när man kollar på sin sport! Allt annat är under all kritik!” Samtidigt så mördas kvinnor, i parker och städer. I byar och avlägsna platser. Överallt och hela.
Allt vi vill är att få vara säkra på vägen hem, till, och innanför 4 väggar. Vi vill bara få leva.
Jag läste i en krönika i en av våra största dagstidningar att det hittills i år har mördats 26 kvinnor. 26 kvinnor under 2022 och det är bara vecka 24 nu. Jag vill inte skriva ”låt sjunka in” för majoriteten härinne är kvinnor och det vore en ren förolämpning att skriva det. Vi är väl medvetna om vad som sker. Vi är medvetna om våldet, om rädslan om att inte känna trygg. Vi vet, för vi är dem som utsätts för det. Vilka det däremot inte når fram till är männen, politikerna, gruppen som styr. En grupp som tyvärr är mansdominerad. De jämrar sig i media och lovar skärpta lagar, lovar trygghet och förändring. Och medan ord lovas så mördas ytterligare en kvinna. Och en till. Och en till.
Hur många kvinnor ska behövas mördas innan en förändring faktiskt sker?
