Scrollade igenom flödet på Instagram häromdagen och fastnade med blicken när jag kom till Jonas Coltings inlägg vilket jag alltid gör då jag gillar honom då han är en frisk och kunnig fläkt i träningsbranschen, men jag håller inte alltid med. Och jag tror det är sunt att inte köpa allt rakt av (vilket man lätt gör om man tillskriver en person kredibilitet) och våga ställa sig frågan ”varför stör detta mig” och tänka efter när man läser något som skaver. Jag har följt honom i ett par år och hans mindset, ärlighet mot sporten, människan och framförallt sig själv har inspirerat mig väldigt mycket i det jag gör.
Men vad händer om man inte är en person som kan filtrera? Vad händer om man är en person som redan står på gränsen till att bränna ut sig, både träningsmässigt och mentalt. Vad händer om man är en person som är så djupt inne i sin träning, som maniskt räknar träningstimmar, som tar efter dessa ”sanningar” och tittar på sin egna prestation utan att ens reflektera över att Coltings liv skiljer sig åt från exempelvis ”Carolina” som har ett kontorsjobb, 2 barn och en triathlon-satsning framför sig. Eller Anders som satsar allt, äter exemplariskt, tränar 6 dagar i veckan och suger åt sig allt som stora profiler skriver utan att analysera vad egentligen texten vill säga vilket resulterar i en prestationsångest och i värsta fall en stressfaktur som en efterföljd till att han pressar sig för hårt. Vad händer med dessa människor som läser denna typen av inlägg och inte reflekterar över att det inte är svart eller vitt? Jag diskuterade detta en snabbis i podden förra veckan och det var en del som mailade mig direkt och delade med sig av hur de kände.
Jag ska inte hymla. Jag älskar rörelse och jag önskar att dygnet hade fler timmar så jag skulle kunna träna mer. Men jag skulle fortfarande vila. För jag tror på vila och återhämtning, det har bevisligen fungerat för mig och som ni vet utgår jag enbart utifrån mig själv när jag förmedlar min tränings/livs-filosofi, diskuterar eller är mottagare för dessa typer av raljerande texter. För det är lite det Colting gör här. Han raljerar. Det är lite av hans signum vilket även återfinns i hans podd. Man får inte glömma det. Jag köper att han tycker mycket och starkt – det är lite det jag gillar med honom. Men att ordagrant skriva ”fuck vilodagar” och ordinera att man ska ta en vilodag från datorn och springa istället i en kontext där man redan hyllar mängdträning och skyr vilodagar som pesten får mig att skaka på huvudet och hoppas på att han gör det för att han just där och då när han skriver inlägget är så uppfylld av sig själv och vill raljera med sin sanning. Att han gör det för att röra om i grytan och inte för att han med all välmening vill nå ut till det svenska folket i en ren hälsoaspekt.
Jag har så många vänner och bekanta som har sprungit, rasat och nu jobbar sig tillbaka. SMACK BOM ÄNDA IN I DET BERÖMDA FÖRBANNADE KAKLET MED HUVUDET FÖRE. Jag tänker på dem när jag läser denna texten och suckar uppgivet även om han skriver i början av sin text att det inte rör dem som vilar från känslomässig, mental eller psykisk stress.
Fast vänta nu lite. Spelar det någon roll? Kan man verkligen särskilja det så? För mycket av den psykiska stressen hänger ju exempelvis ihop med träning. Ta en person som lider av ortorexi, på vilket sätt gynnar en sådan text en person som är på väg tillbaka till träningen på ett sunt och måttligt sätt?
På vilket sätt gynnar det exempelvis mig, även om jag nu vet att relevansen i Coltings inlägg ibland får tas med en nypa salt då jag inte kan jämföra mig med en person som har tid att träna 2-3 gånger om dagen eller jobbar med att just: ja just det, att träna. Att träna 2-3 gånger om dagen förutsätter att man har livet ordnat på övriga plan i livet. Att den pyskiska stressen hålls frånvarande och lirar ihop med en livstil som tillåter ett sådant upplägg. Ta proffsen. Vad gör de mellan träningen? De vilar. De sover. De äter. De bastar. De sitter även vid datorn. De får experthjälp av massörer och dylikt. Verkligheten för ”normalsvensken” ser annorlunda ut. Verkligheten där man skyfflar i sig en keso på bussen för att hinna till träningen för att sedan hinna till jobbet och därefter vidare på nästa aktivitet. Men ändå, trots att jag är medveten om detta så finns det en liten liten liten del av mig som sneglar på träningsschemat och tänker: ”äh, den vilan kanske är överflödig där..”
STOPP.
Vi har snackat om detta förr Swica.
Don´t go there.
Jag håller med om att en aktiv livsstil är det bästa en människa kan ge sig själv och jag uppmanar så många så möjligt att röra på sig, men det skaver i mig när jag läser ”Att efter en inomhusdag springa, promenera, simma, gymma, dansa, gymnastisera, paddla eller whatever! Det är vila. Det är återhämtning.” Även om jag håller med att någon form av rörelse är så viktigt för välmående så tror jag att man idag behöver ta in att samhället ser ut på ett visst sätt. Den psykiska ohälsan ökar och kraven på prestation och att ”leva rätt” är större än någonsin. Vår kropp kan inte känna skillnad på psykisk eller fysisk stress och om vi då redan halkar efter psykiskt och sedan pressar oss fysisk, vad händer? Vi mår ännu sämre och förstår ännu mindre för vi läser ju hela tiden, överallt, att träning ska få oss att må bra. Det blir liksom inte bättre att skyffla ner ”sanningar” i folks hals på detta sättet.
Det är nog där skon klämmer, att provokationen och det hårda raljerandet hur saker och ting ÄR inte riktigt lirar med ödmjukheten inför att människor är olika. Det är en sak att dela med sig av sin filosofi utifrån sig själv, hur man gör, hur man resonerar. Men att tilta över och peka med hela handen med en underton av förakt till den lata svensken gör mig bara matt. Lite som när Paolo skäller ut svensken när de inte vaknar i tid för morgonträningen.
Är vi inte lite förbi det? Är det verkligen vägen till bättre hälsa för hela samhället?
