Ni vet när man var liten och räknade ner dagarna till julafton, födelsedagar eller skolstarten efter ett långt och härligt sommarlov med sina vänner. Ni vet den pirriga känslan, den omvälvande nervositeten av att inte riktigt veta vad som väntat trots att man har lusläst allt gällande starten, man har gått igenom minut för minut i sitt huvud och förberett sig på vad som kan finnas i de där paketen. Laddat för överraskning men även tänkt tanken på besvikelse.
Tänk de känslorna. Sen lägger ni till månader av träning, av prioriteringar och dagar man har vaknat per ren automatik, som en förinställd robot, 05:00 för att hinna springa ett långpass innan jobbet för att hinna med att jobba med jobb nr 2 på kvällen. Dagar då man har ätit middag med sina vänner och pratat om just denna dagen, som om det vore en hägring, så nära men ändå så långt ifrån. Dagar man har gråtit för att träningen har gått så dåligt och kvällar då man har gått och lagt sig med ett leende på läpparna för att man har känt sig ostoppbar.
Det är vad IRONMAN Kalmar har betytt för mig.
Det är inget nytt att tävla. Nej, det börjar sitta nu. Efter fyra stycken IRONMAN 70.3 distanser och ett antal andra lopp börjar vanan sitta även om tävlingsnerverna nästan varje gång slår undan fötterna på mig. Men det har varit något nytt med Kalmar. Det är min första fulldistanstävling som har växt för mig, där suget efter en tävling som pågår från tidig morgon till kväll till slut blev för stort och nyfikenheten tog över. En tävling som består av 3.8 km simning, 180 km cykling och 42 km löpning i ett svep. Varför utsätter man sig ebs för något sådant? Ska jag vara helt ärlig så tror jag att många av oss triathleter går igång på det jävliga. På att lida. Mystiken och känslann under ett lopp gör något med oss. Och det var det jag tänkte på när jag bestämde mig i januari.
Så när olyckan hände och jag låg där blodig på asfalten med dödsångesten som rev i kroppen så jag hann tänka ”vad händer med Kalmar?”. Mitt i min brutala rädsla inför mina skador, inför vad som skulle hända så tänkte jag på en tävling. Man är inte rationell alltid och jag skulle inte vilja påstå att jag har varit det efter olyckan heller. Jag släppte aldrig tanken på att det kanske fanns en liten chans att jag skulle kunna starta. Jag vågade hoppas och jag var envis. Så när jag två dagar efter olyckan på sjukhuset med hjälp av en gåstol och en sjukgymnast tog mina första stapplande steg så började något hända inom mig. En liten vind, nej snarare en pust, av hopp blåste förbi. När jag 10 dagar senare gjorde entré på gymmet hade vinden blåst upp ordentligt. Och den bara fortsatte växa, dag för dag. 19 dagar efter olyckan satt jag på cykeln igen, likblek och skakig. Det enda jag kunde tänka på var rädslan över att panikångestattacken som dagen innan sköljde över mig skulle återkomma när jag satt på cykeln. Jag var livrädd över att vara rädd. Stormen inom mig fortsatte dock växa och när människor i min närhet pratade om att tävlingen skulle finnas kvar nästa år så nickade jag bara men höll mina tankar för mig själv. Nästan som om de vore förbjudna.
Det är 4 dagar kvar tills Kalmar och det råder fullständig orkan inom mig. Imorgon kväll åker jag ner och på lördag startar jag.
Besvikelsen över att inte kunna köra på den tiden jag har tränat för, att inte kunna satsa och pressa mig finns där. Den river mig samtidigt som lyckan över att beslutet över att starta gör mig alldeles pirrig igen. Nedräkningen har börjat och trots att jag har missat viktig träning och nu de sista veckorna så har jag Simons ord i bakhuvudet om att vila sig i form. Jag kan inte göra något åt min situation. Det är som det är. Jag kommer få slita arslet av mig bara att komma runt. Visst, det hade varit jävligt utan olyckan, men då hade det inte varit en fråga om jag skulle komma runt. För det skulle jag. Men nu är förutsättningarna annorlunda. Jag har inte simmat på en månad och min ork kommer tryta i både cykling och löpningen. Jag fick ställa in simningen i morse på grund av sömnbrist då jag fortfarande sover dåligt samt att jag inte vågar chansa att dra på mig ett par simglasögon på min näsa riktigt ännu. Min hjärnskakning är nästan helt borta även om jag märker att mitt närminne fortfarande haltar och min trötthet sitter i. Det är inte optimalt, jag vet det. Och jag är inte klok enligt många. Det vet jag också. Men jag tror det kommer vara värre för mig om jag inte ens försöker. Viljan är helt enkelt för stor och jag det är viktigt för mig.
Jag gör det inte för någon annan än mig själv och det handlar inte heller om prestige. Jag tror bara att om jag inte gör det så kommer jag förknippa tävlingen med olyckan och tappa suget totalt. Nu kan jag istället köra som jag hade tänkt, ta ett par veckors paus från tri-träningen, bygga upp styrkan och sedan komma tillbaka i höst med ny kraft.
Vi ses i Kalmar och jag hoppas, om jag får be er om detta, att ni hejjar fram mig om ni ser mig. Ge mig en kram, en high five eller vad som helst. Jag kommer behöva all jädra pepp i världen för att komma runt. Nu ska vi ha roligt. Tillsammans! ♡
