Jag har beslutat mig för att flytta fram IRONMAN Kalmar. Jag önskar utfallet var annorlunda och hade detta varit för ett år sedan hade jag kört utan att tänka, vilket jag gjorde med dåvarande omständigheter. Men jag tror det skulle förstöra mer än göra gott. Att köra med en höft som strular, tom tank samt med ett huvud som inte alls är motiverat för ett sådant hårt lopp som en IRONMAN ändå är, trots den ”normalisering” av distansen som har skapats, är bara idiotiskt. Det är inte en tävling som man bara gör hipp som happ. Och jag är någonstans glad över att ha kommit så långt i min utveckling att kunna sätta gränser och inte köra på för att det är det som förväntas av en.
Ni är många som har skrivit om Kalmar och vad jag förstår så är det många hade velat se mig på banan. Nu får ni se mig längs banan istället. Visst. Det är pisstråkigt, men livet händer och jag är inte min sport.
Det här är bra. Framförallt för min höft skull. Jag vågar inte förstöra något då jag har tankar på några andra lopp längre fram i vinter och kommer trappa upp träningen nu framöver.
Jag kommer igen. Det finns hundratals lopp och jag ser väldigt mycket framemot att hänga med gänget och dricka vin med Oscar på en uteservering samtidigt som resten av er springer runt runt runt. Lovar att jag ska njuta extra mycket och hejja fram er ordentligt.
Vi ses i Kalmar!
