Detta är vår första midsommar tillsammans. Och som han sa till mig igår samtidigt som han lutade sig emot mig där jag satt på bryggan efter mitt kvällsdopp ”definitivt inte vår sista”.
Jag älskar alla våra första gånger men jag ser även framemot mot alla våra tredje, femte och tionde gånger. För jag vet att jag vill befinna mig i den situationen, miljön, känna det jag känner igen och igen. För jag är inte rädd över att känna igen. Det jag är rädd för är att aldrig känna någonsin igen.
Och jag känner. Gud vad jag känner.
Det är en fin känsla att tycka om någon på ett sådant avskalat, omfattande och naket sätt. Och när personen som man lutar sig emot gör det samma mot en själv blir det så tydligt vad man vill ha i sitt liv. Ett liv som inte blir komplett av en annan människas närvaro, men däremot 2.0:as det. Det blir ännu bättre än vad det redan är. Jag behöver inte en annan människa för att må bra. Men om jag får välja mellan att må bra och ännu bättre på grund av honom så väljer jag det sistnämnda. Jag väljer ännu mer. Ännu större tuggor av livet.
Vi ska ner och bada igen, hörs efter helgen. Kram på er och glad midsommar. Njut av helgen. ♡
