Det är knappt 5 veckor kvar till Ironman Kalmar och jag känner varken för att simma eller cykla. Eller? Jo men delvis. Det är inte det att jag saknar träningsmotivation. Den finns där. Jag planerar cykelrutter på Gotland dit jag ska nästa helg som jag kan bränna av medan resten sover tidigt på morgonen, jag bestämmer simdejter och jag pusslar ihop dagarna så jag hinner springa mina långpass, jobba och vara en närvarande flickvän och vän. Allt detta hade inte gjorts om jag inte hade motivation. Men vad är då problemet?
I lördags hade jag med mig våtdräkt, simglasögon och boj, redo för att simma 45 minuter ute i skärgården. Gjorde jag det? Nej jag låg och snarkade på en brygga istället. I söndags tänkte jag att nu tar jag ett nytt ryck. Slutade med en helkroppscirkel nere i gymmet i stället. Imorse var planen att en gång för alla riva av simningen tidigt och sedan åka till kontoret. Jag vaknade, insåg att det inte kommer bli någon simning och frågade mig själv sedan vad fan det är som händer. Jag ville träna då jag älskar rörelse, men jag hade noll lust att simma. I vanliga fall så brukar sånt lösa sig när jag väl tar mig i kragen och hoppar i. Jag ogillar mjäk och är bra på att urskilja min lathet (den finns där, tro mig) från en dipp eller sliten kropp. Men detta är något annat. Och jag kan ej sätta fingret på vad. Så istället för att deppa ihop helt och bli stressad över att Kalmar närmar sig så gick jag ner till Sats och körde alla mina favoritövningar. Övningar som ger mig pump, får mig att svettas, bränner exakt på de rätta ställena och får mig att känna mig som en jädra amazon.
Övningar som får mig att må bra helt enkelt.
Och kanske är det just det som jag behöver. Lite självförtroende? Om man tänker efter, det är inte så konstigt trots allt. Hela våren har jag kämpat att bli bättre på 3 grenar. Jag har aldrig känt mig riktigt riktigt bra och hela tiden jobbat mot ett mål och från något som inte jag vill ha eller vara. Att då gå ner på gymmet och köra ett pass där jag varken behöver tänka eller ens pressa mig i den utsträckning som min träning annars kräver kanske är just det jag behövde? Jag vet att jag är bra, jag behöver inte jaga någon förbättring, jag kliver in och get shit done.
Bom. Kliver ut. Borstar av mig. Höjer blicken. Är lusten tillbaka nu? Är självförtroendet påfyllt? Det är 5 veckor kvar. Inners inne så längtar jag och vet vad som skall göras. Jag ska bara samla ihop alla de komponenter som skapar fokus, motivation och viljan igen. De är just nu ute och rasslar på någon form av sidospår. Det är som att jag går på högvarv fast att jag varvar några varv extra på tomgång.
Det är en speciell känsla det där, att vara så taggad så att man nästan spricker, att älska träning och att känna sin kropp i rörelse men samtidigt inte riktigt..vara där. Det kommer, det vet jag, det intressant är att jag upplever ännu ett tillstånd inom mig gällande min träning. Det är spännande och lite obekvämt, men jag tror någonstans det är bra för mig.
