På en fjälltopp, i den ljusaste sommardagen där värmen och ansträngningen av att gå upp fick våra kinder at färgas röda, gick han ner på knä och friade till mig.
Han sa till mig genom höga toppar och djupa dalar. Och jag sa, med tårar som rann och ett leende som aldrig tog slut, ja. Det har aldrig funnits något annat svar. Det har aldrig funnits någon annan än honom. Jag vet det nu. För kärleken har aldrig känts så självklar, så skör men samtidigt så oerhört stark.
Jag älskar allt han gör och får mig att känna. Jag älskar honom och jag älskar oss.
