Det har gått en vecka nu. En vecka sedan jag låg där, uppkopplad och ovetandes om framtiden. En vecka sedan jag gjorde min allra första cykelkrasch i livet och lyckades, som med mycket annat jag gör, ställa till med ett jädra ståhej.
Vi hade 20 km kvar till Norrtälje och Emelies föräldras lantställe där de även satt och väntade på oss med lunchen redo. Planen var att cykla 90 km dit, luncha och därefter cykla 90 km hem igen. Solen sken, vinden låg perfekt och jag låg först för att få maximalt med motstånd och dra Emelie. Vilket gick bra, oerhört bra. Snittade 33km/h, pulsen låg stadig och jag hade inte ens en påbörjan till trötthet. Det var perfekt helt enkelt.
Helt plötsligt hör jag hur det surrar till och känner hur jag får in något in genom skårorna i hjälmen. Aj! Smärtan kommer direkt och jag lyfter handen för att göra stopp-tecken och gör sedan en snabb nbromsning samtidigt som jag sliter av mig hjälmen med andra handen. Jag har blivit getingstucken. Emelie kommer upp jämsides och håller min hjälm medan jag sköljer sticker i pannan med vatten och tar en bild på det för att hålla koll ifall att det skulle svullna. Vi delar på en proteinbar och dricker lite innan vi fortsätter.
Efter några km hojtar vi till varandra att detta är livet. Inte en bil i sikte och böljande landsväg så långt ögat kan nå. I samma veva blir vi omkörda av en kille som hejjar på oss och trampar på nått så inåthelvete. Vi skrattar och skojar att han säkert kommer sakta ner så fort han har kört om oss. Vilket han gör samtidigt som han kollar bakåt. Vi ler mot varandra då vi känner igen typen och trampar på tills vi hör ett hotande igen. Nu blir vi omcyklade av en klunga på 15 personer med SMACK loggan på ryggen. De gör en snygg omkörning, vi håller avståndet och fortsätter efter dem men är noga att inte störa klungan. Det gör man bara inte, det värsta som finns är när folk stör och cyklar in i klungor som de inte tillhör. Trots avståndet sveps vi med lite i deras vinddrag och cykeldatorn visar 45km/h. Vi håller där och jag känner mer och mer hur det kliar i pannan och resten av ansiktet. Jag blinkar flera gånger med ögonen och precis när jag ska ropa till Emelie att vi aningen ska köra om eller stanna till så ser jag hur cyklisten längst fram sträcker upp armen. Jag tror i allafall det, minnet är lite suddigt, men jag kommer ihåg att Emelie ligger ett par meter framför mig och jag börjar bromsa. När jag kommer upp jämsides med henne blir jag stresssad för jag tycker inbromsningen tar alldeles för lång tid och jag hinner tänka att jag bör styra mot diket ifall att något skulle gå snett. Helt plötsligt hör jag hur Emelie ropar att klungan står still och sen händer något och hon ser ut cykeln står rakt upp med framhjulet stilla och jag voltar rakt över med huvudet framåt rakt ner i asfalten. Det första jag tänker på när jag slår i är att rulla mot kanten för att undvika att bli påkörd av bilarna bakom.
Sen skriker jag. Jag minns det så tydligt att håret reser sig på armarna. Jag skriker, nej, jag vrålar rakt ut och munnen fylls med blod. Jag hinner tänka att något är väldigt fel innan det blir helt svart.
När jag vaknar upp igen så hålls jag nere av 3 stycken människor. Jag känner hur en man med stora varma händer håller i min nacke, hur en tjej men väldigt behaglig röst pratar med mig och hur en annan man håller mina ben. Jag ser ingenting, jag känner ingenting. Allt jag hör är skrik.
Jag hostar upp blod och fryser till is. Mina tänder. Paniken får mig att skaka och det enda jag kan tänka på är att mina 7 tandproteser som sitter fast med titanskruvar i min ihoplappade käke från min hästolycka för 16 år sedan är utslagna. Jag börjar skrika igen. Mannen med de varma stora händerna håller fast min nacke med ett bestämt grepp samtidigt som han pratar lugnt med mig.
Hör hur två personer diskuterar min hjälm. Det finns ingenting kvar av den hör jag den ena killen säga och hör hur andra killen säger något om att cykeln klarade sig men avbryts av att Emelie skriker att Ambulansen är på väg. Jag hör att hon är rädd. Tjejen med den behagliga rösten pratar med mig. Hon ber om koden till min mobil.
Ring Calle väser jag och hör hur Emelie letar efter telefonnumret.
Kommer jag att dö?
Nej. Döende personer kan inte rabbla mobilkoder hinner jag tänka innan jag försvinner bort igen.
Mumlar förlåt förlåt förlåt för jag förstörde ert träningspass. Jag hör ett skratt och mjuka röster.
Vaknar med ett vrål. Nackkragen trycker mot min sönderslagna käke och det känns som att jag går i tusen bitar. Ambulanspersonalen dividerar med varandra. Jag hör på dem att det är kritiskt. Det är fortfarande mörkt och den metalliska blodsmaken får mig att må illa. Pannan dunkar och jag väser fram mina andetag. Näsan är ur funktion och jag känner att det börjar bli allt mer ansträngt att andas med munnen.
Kommer jag att dö?
Jag frågar igen. Kommer jag att dö?
Ingen svarar. Hur ska de kunna? Det som kommer ur mig är gurglande ljud. Hur ska någon förstå vad jag säger?
Jag gråter hysteriskt och dödsångesten håller om mig så hårt att jag kan känna dess tryck på huden. Det börjar blåsa och gruset smattrar mot ansiktet likt granatsplitter. Helikoptern landar och jag hör hur en kille säger mitt namn.
När jag vaknar igen så ligger jag i helikoptern. Jag lyckas öppna ena ögat och stirrar in i ett par vänliga ögon som ler mot mig. Sen ser jag hans tatuering på underarmen.
Ett rött M med en prick. Vad är oddsen att killen som nyper mig i armen och tvingar mig att hålla mig vid medvetande har en IRONMAN-logga intatuerad på underarmen? Jag sträcker upp min hand och tar tag om hans tatuering. Han tittar undrande på mig men spricker sedan upp i ett leende när jag pekar på mig själv.
Helikopteresan tar 10 minuter men den känns som en timme. Är allt över nu hinner jag tänka, inte en utan närmre 100 gånger.
Läkarteamet som tar emot mig på Karolinska i Solna pratar med höga röster. En sjuksköterska möter min blick och jag ser vad hon tänker.
Helvete.
Jag röntgas, får mer smärtstillande och ansiktet bedövas. Läkaren, Babak, syr med mycket hög precision ihop ansiktet med 50 stygn. Min hals är helt igentäppt nu. Jag kan inte svälja och har svårt att andas. Smärtan river i mig och för varje andetag känns det som att huvudet klyvs rakt itu.
Var är Calle? Jag får veta att han sitter utanför. Blir hysterisk och efter några minuter inser de att de blir tvungna att släppa in honom trots att han inte är tillåten in där jag ligger. Det är rätt beslut av dem. Han kommer in och är så lugn. Kollar rakt på mig och jag kan riktigt känna vad han tänker. För helvete Joanna. Känner mig som ett litet barn som har fastnat med handen i kakburken. Han viker inte undan med blicken vilket lugnar mig ytterligare.
Lugn och rationell mitt i all världens kaos
Morfindosen höjs och jag försvinner igen. Vaknar till och känner inte igen mig. Ser ut som ett uppvak. Har ett dussin ögon som studerar mig. Calle, Emelie, Carro & Magnus är vid min sida. De ser oroliga ut och jag får dåligt samvete igen.
Börjar gå igenom olyckan men hindras av en skarp smärta. Hjärnan är gröt och jag faller i sömn igen.
Spenderar natten i uppvak. Minns knappt något förutom att jag svävar omkring i ett vakum, fullpumpad av morfin, medan Calle sitter på en stol vid min sida hela natten.
Det finns så mycket jag vill skriva om. Den tacksamhet jag känner över att ha så fina vänner & familj som släpper allt och ställer upp genom att exempelvis lösa av Calle. Om eldsjälarna på avdelningen som bestämt pushade mig framåt. Om SMACK gänget som hjälpte mig den dagen. Om alla er bekanta och obekanta som ger mig stöd, pepp och omtanke. Om Calle som släppte allt och fortfarande har släppt allt för att att hjälpa mig. Vara med mig.
Men framförallt vill jag skriva om hjälplösheten och rädslan över att befinna sig i ett stadie där man är fången i sin egna kropp igen. Ett stadie utan kontroll. Ett stadie där jag redan en gång tidigare i livet har befunnit mig. När kroppen inte fungerar och du behöver hjälp med de enklaste grejer som att gå på toaletten.
Det är vad som hände för en vecka sedan. Det känns så avlägset på något sätt. Nästa vecka har jag tid hos läkaren igen. Min brutna näsa samt frakturer ska undersökas inför operation. Käken ska eventuellt korrigeras. Tänder ska dubbelkollas. Stygnen läcker fint vilket är ett av mina största missions i livet just nu. Det har sina fördelar att vara en beauty-junkie. Jag ägnar timmar åt att läsa på om återhämtning inte bara för kroppen, och då även ytlig sådan. Min hjärnskakning börjar kännas bättre, men jag blir fortfarande akut-trött och nästan apatisk när jag har varit lite för ivirg. Det är nästan värst, hjärntröttheten. Att tappa ord. Ej minnas vad som sas några timmar tidigare och vara allmänt seg.
Jag tar en dag i taget. Det finns inte något annat alternativ än att hålla blicken stadigt framåt. Trots ångesten, sömnlösa nätter och smärta.
Jag löser det här. Det gör jag alltid.
